När Annie...

Det var en mycket konstig känsla att i dagsljus se det i verkligheten. Det där tornet som man sett på bilder, tavlor, sängöverkast, mattor, vykort, nyckelringar... I fullt dagsljus var där en plats full av turister. Och jag kände mig nästan tom. Det var lite av den där känsan som får en att tänka: "Jaha, var det inte mer än så här?". Vart är änglakören, det magiska ljuset, dimman som glider isär och avslöjar någonting fantastiskt? Där, mitt på Champ du Mars stod bara ett högt ståltorn omgivet av tusentals människor som trängdes om att få ta kort på det, med det, i det, från det.

 

Jag försökte ta lite bilder jag också, men i dagsljus var det bara ett tråkigt turistmål. Inte alls som kvällen innan... den där magiska upplevelsen... då jag tillbringade solnedgången där uppe. Det var änglakörer för hela slanten, det.

 

När jag letade mig fram till Paris mest besökta plats var det en tanke som slog mig där jag stod...