När Annie...

Att kalla det ett livsmål är kanske att ta i, men visst var det allt en liten dröm som gick i uppfyllelse förra veckan när jag och några trevliga flickor besökte Fotografiska i Stockholm. Det vore jättehäftigt att en dag se sina egna tavlor pryda museets väggar. Det är däremot inget mål jag har. Jag funderade lite på det igår, varför jag vill fotografera. Och för mig handlar det inte om att bli känd. För mig handlar det om upplevelsen.

Men det skulle betyda mycket för mig om mina bilder berörde människor. Om dem kunde göra människor gladare. Vilken paradox, eftersom jag hela tiden lockas av det svartvita. Men svartvit kan också vara positivt! Förälskade mig i den här bilden på pingviner på rad ner i vattnet. Jag köpte en affish på den. Den handlar för mig om att någon måste vara först att våga. Våga göra det andra vill men inte riktigt tror är möjligt. Som andra är lite osäkra inför, kanske till och med rädda för.

Jag tyckte om besöket där, jag var liksom i mitt eget element. Omgiven bland enastående foton. Och av dåliga. Det där med skönhet ligger verkligen i betraktarens öga. Vissa fotografier skulle jag ha släng om de kommit ur min kamera. Ändå hamnar den uppe på Fotografiskas väggar. Andra foton tycker jag förtjänar ett helt rum för sig själva. ja, på Fotografiska kunde jag vandra runt i stillhet och bara betrakta, filosofiera och fundera. Och längta efter att komma hem och själv få fotografera!