När man sett Elliot le
Han åt när jag kom. Motvilligt, för han tyckte minsann att han ätit tillräckligt och att hans mamma var mycket taskig som försökte tvinga honom att äta mer, när han bara ville krypa tätt intill henne och sova. Så liten han är, så perfekt och så fulländad. Jag har svårt att säga vem han är mest lik, jag kan se dem båda i hans minspel. Han är så liten, men så full av grimaser! Jag längtar efter att få se honom växa och lära sig räcka ut tungan åt sin pappa. Jag längtar efter att se honom lyfta ögonbrynen såsom hans mamma gör. Man kan redan se dem, de där minerna, men än så är det nog mest av misstag. Men så kommer det där leendet fram, när han får en liten puss av mamma. Och jag är helt säker på, att det trots att han bara var tre dagar gammal, inte var ett misstag.
Tänk att vi kan le så tidigt i livet. Ingenting är vackare än ett leende.
You are so little, little one,
But still,
you are so perfect.
You are flawless, little one,
without a single defect.
And you can sleep well,
Little one,
Little one,
for you are safe with us,
With the perfect parents you are blessed:
You are safe there, on your mommys breast,
You are so little, little one,
but still so full of love
And I am sure, you little one
That you´re a gift from him above.
Men hjälp så gosigt!