När man berättar om hemkonsten

Jag blev upphämtad på flygplatsen av mannen med stort m. "Åh, vad romantiskt!" tänker ni "Han stod och väntade med blommor och ett leende och en kyss vid gaten!". Haha. Nej. Nej, nej, nej. Det vet ju alla, att verkligheten inte riktigt brukar se ut som den gör i tankarna. Han lät mig vänta i en timme innan jag tröttnade på att inte få tag på honom utan började gå mot parkeringen med baktanken att jag träffar honom på vägen... då följer han efter mig hela vägen till parkeringen och filmar med mobilen hur jag tittar efter honom! Och när jag nästan vänder mig om och tittar mot honom, då gömmer han sig. Haha! Snacka om prins i skinande rustning! Så istället flr romantisk kyss, när jag sent om sider fick syn på honom, blev det några lekslag i magen och skratt och utrop i stil med "din jävel!!". Japp. Så gick det till är jag blev hämtad på flygplatsen.
Vi körde hemåt längs med kusten och gjorde ett stopp vid stranden och där kom romantiken in. Några kramar och en stund sittandes tillsammans och bara betrakta det turkosblå havet som slog in mot stenarna. Det var så sjukt vackert. Det var overkligt.
Att sitta där med sin älskling i händerna bredvid en man man tycker om och knäppa bilder på turkost vatten är ju inte helt fy skam. Haha. 
Och vi tog den obligatoriska selfien man måste ta när man varit ifrån varandra alldeles för länge. Med varsin kamera, sittandes tillsammans i en värld så vacker att den tog andan ur mig. Det kändes plötsligt som om sommaren i Sverige bara varit en dröm för det här, det här är min verklighet.
En värme så tryckande att det känns som ett extra lager av fuktigt tyg liggandes mot huden. Lätt kvävande men välkommen efter kyla och regn. Gassande sol, så skrap att den fick mina glasögon att kännas som helt vanliga brillor och inte sådana där coola saker som mörknar i ljuset.
Och sedan kom vi tillslut hem. Där hade han gjort en stor skylt av drivved han plockat på stranden, fixat gulliga ballonger, frukt och en present och bäst av allt: ett brev där det stod fina saker som fick mig att inte vilja sluta krama honom igen, någonsin.
Ett halvår till vet vi att vi har tillsammans i det här rummet och det kommer att bli det bästa halvåret i mitt liv. Det är jag säker på. Vad som händer sedan står skrivet i stjärnorna och jag vet att jag får läsa det tids nog. Just nu känner jag mig bara så välkommen hem och så glad över att vara tillbaka i USA igen.
 
#1 - - Anna Holm:

åhåhåh vilken fin skylt han gjorde! :D Härligt!

Svar: Tack!! :-D Eller hur!
Annie Brickman

#2 - - Jenny:

Vilken kille!!! Fast det visste jag ju redan... :) hälsa alla jag känner där borta! Eller ja, du kan hälsa de jag inte känner också för den delen, för vem vet... kanske lär jag känna dem så småningom... :p

Svar: Haha eller hur! <3 :-D Klart jag ska!
Annie Brickman