När Annie...

"What do you like, love?" och "Is everything alright, love?" frågade han på en dialekt som jag skulle gissa snarare tillhörde norra wales eller södra Nordirland, än London. Mjuk och raspig på samma gång, svängande och gungig som ett gammalt skepp. Och jag satt där och myste i en stol som hade alldeles för högt ryggstöd och höll en kniv med alldeles för långt handtag för det lilla bladet (jag tog en bild med mobilen bara för att, den såg så lustig ut, visar den senare) som var helt värdelösa att skära frukostpannkakorna med. Men det gjorde mig ingenting. För jag var fortfarande nostalgisk över att vara tillbaka i en stad jag förälskat mig i handlöst ett par år tidigare, och överväldigad av den artiga, underbara dialekten. Jag älskar brittiska dialekter, även om dem ibland kan vara extremt svåra att förstå. Jag älskar deras artiga sätt att prata, med ord som "sir" och "love" som får en att känna sig som en inbjuden gäst och inte en till jäkla turist som stör dem på jobbet.

Jag kan tänka mig att byta US till UK i framtiden. Jisses vad jag tycker om det här landet och de här människorna. Och vad jag blev nostalgiskt av att få se Themsen igen med alla fina broar! Och finast av alla, Tower Bridge så klart... jag tror att det blir till att planera en UK-resa så fort jag kommer hem från US. Vissa drömmer om Cali. Jag drömmer om Edinburgh och att bila runt längs hela landsbygden från England till Skottland och tillbaka igen. Det är tur att vi människor är olika! Vad tråkig världen skulle vara annars... och vad trångbott det skulle vara i Cali.