När man återbesökt Griffith Observatory
Inget besök i Santa Barbara - och definitivt inte LA - är komplett utan att ha besökt Griffith vid solnedgången. Så är det bara. Så när vi kom ut från Madame Tussaud's, var det självklart att vi skulle skynda tillbaka till bilen och köra dit. Jag var sjukt stolt över mig själv att jag kom ihåg vägen. För första gången insåg jag verkligen att jag bor här. Jag är ingen turist. Det var en konstig känsla!
Men det hindrar mig ju inte från att beté mig som en turist. Från att själv stå där med ett leende från öra till öra och balansera kameran på räcket och ta bild efter bild på solnedgången. Att ha varit här förut gjorde mig inte blind för att uppskatta vyn.
Sedan, när solen gått ner, åkte vi in i själva staden, och vi körde på smågator inne i kvarter från Hollywood ner mot värre områden. Där man såg fattigdomen och där jag inte skulle vilja gå omkring ensam med en kamera. Eller utan en kamera heller, för den delen. Men som tur var låg vårt lilla hotell inte i de områdena, utan en bit bort nära något som snarare kändes som ett shopping- och industriområde, med närhet till motorvägen. Och fast det inte var direkt fint, var det sjukt kul att bo där. För det var verkligen sådär typiskt amerikanskt som man ser i filmer. Två våningar, en lång balkong runt övre våningen, byggnaden formades runt en parkeringsbelagd innegård. Men det var rent och prydligt och killen i receptionen (bakom tjockt glas...) var övertrevlig och pratade mycket och på ett vis som nästan var feminint. Jag älskade honom.
Och jag sov förvånadsvärt gott. Och morgonen därpå var det dags för... det ni!
Hihihi.... här satt jag alldeles nyss i Sverige och författade ett alldeles eget inlägg om just det där LA-besöket och vad som hände dagen därpå.... :P