När man varit lite social

Vilken helg jag har haft! Den började med Bagageluckeloppis i Slottskogen, där jag inte handlade någonting utan mest visade upp fenomenet för besökande vänner. Först gick jag en sväng ensam och pratade med människor, innan vi tog en runda, jag och vännerna.
Bagageluckeloppisar är verkligen fyndplatser. Det finns så mycket fynd för alla, vad man än är intresserad av finns det alltid någonting att titta på. Och människor att prata med. Jag älskar att träffa nya, intressanta människor, byta historier och erfarenheter. Jag träffade flera riktigt fina människor den här helgen. Det var mina favoritfynd.
Det var så kul att bara stå och kika medan alla andra drog, slet, fingrade, smög, stormade, strosade: det fanns så många människor där och alla har sitt sätt att handla, oavsett om det är på loppis eller i vanlig affär. Jag andades in lycka och andades ut stressen jag känt de senaste månaderna, tog en paus i alla tankar som för tillfället förföljer mig, och bara vandrade runt och skrattade och pratade och fotograferade.
Och jag längtade så hett efter att komma tillbaka till Sverige nästa år igen, få skaffa en egen bostad att fynda till. Jag är så trött just nu, trött enda in i själen, på att bo med andra i tillfälliga boenden där jag varken kan eller påverka så mycket. Jag drömmer så hett om en liten stuga, eller i alla fall en liten lägenhet, att få göra till min. Renovera, pyssla, loppisfynda, leva.
Men jag vill samtidigt stanna i nuet. Den här sommaren var så efterlängtad och jag känner hur den rinner mellan mina fingrar. Timmar och minuter rusar förbi, och plötsligt är dagen över, veckan är slut, och det är dags för nästa. Och jag har så mycket att göra, som jag både vill och som jag måste, och själen skriker i protest.
Men inte just nu. Inte medan jag gick på den där loppisen eller när vi gick vidare till Espresso House för en chai latte och en lunch. Inte de timmar vi satt och bara pratade, om tankar och funderingar, om nuet och om framtiden, om relationer och drömmar och allt däremellan. Som vänner gör när man bara hinner ses en gång om året, för man bor numera långt ifrån varandra. Och sedan gick vi vidare, strosade gata upp och gata ner och hamnade på en Second Hand.
Och återigen njöt jag av att se andra leta efter sina fynd. Men själv fångade jag bara ögonblicken och kände mig så lugn. Gick och dagdrömde. Lyssnade på vänners röster med ett halvt öra. Bara njöt av att ta en paus från alla sommarens måsten.
Och jag köpte ingenting alls den där dagen. Mer än mat. Mitt största fynd var tiden, att få spendera den med människor jag tycker om men träffar väldigt sällan, att få spendera den med att ventilera sådant jag inte kan prata med vem som helst om. Man behöver det ibland. Och bara få sitta och lyssna. Fråga andra vad dem tänker och tycker och känner och planerar och drömmer om.
Och vi hittade en femtiolapp. Det måste vara ödet.
För det är ju vad en bulle på Haga kostar. Husarens fantastiska, gigantiska kanelbullar. Ett måste för alla som besöker Göteborg. Vi delade på den, vi fyra.
Och så gick vi ännu mer och bara pratade och skrattade och Norrlänningen bland oss berättade om Göteborg, visade oss gator och berättade hoistorian om massor av platser. Och jag, född i Göteborg, hade ingen aning om 98% av vad hon berättade. Det är kul, att man har så dålig koll på sin födelsestad.

Och just det ja, jag blev kär:
Jag har en gammal gungstol, minus svarvade delar, hemma, som jag ärvt. Den kanske ska få sig lite färg? Det var i alla fall en väldigt fin gungstol dem hade på det där caféet vi vandrade förbi. Sverige är ett land som verkligen älskar inredning. ALLA caféer är ju så fina är. I Santa Barbara finns fullt av fula ställen med god mat. Men här, här är allting så vackert och genomtänkt och inriktat.
Till och med badrummen. Vi gick till John Scotts och var vuxna och satt på uteserveringen. Vi, gymnasievännerna, vuxna. Alla med olika liv på olika platser. Vi som en gång vandrade längs Växjös gator tillsammans och hittade på knasiga saker, för vi var ju esteter och hela världen låg vid våra fötter och vi fick lov att vara annorlunda. Så vi var det. Så ofta vi kunde.
Vi hade så himla roligt. Och från ett John Scott till ett annat, för mat och mys i lugnare miljö, vi hamnade på ett ganska dött ställe, men det gjorde oss ingenting för vi ville ju prata, och det är svårt att göra det en helgdag på krogen i vanliga fall.
Men vi hade nästan krogen för oss själva. Och nu vräker regnet ner och jag sitter och myser med en kopp te och alla måsten är tillbaka och med det, stressen i hjärtat. Men om två veckor tar jag ett par dagars semester. Det håller mig på gott humör, att tänka på det som ska komma. När inte nuet är lika underbart som man önskar att det vore. Men vet ni? Nuet kunde ha varit mycket, mycket sämre. Jag har inget att klaga på: bara för mycket att göra klart.
↑