När hjärtat skriker av lycka

Jag vaknade ur någonting som närmast kan beskrivas som en mardröm, strax innan klockan fyra på morgonen. I två timmar kämpade jag med att somna om, men det gick inte. Jag satte mig vid datorn och fick sällskap i skype. Det är fördelen med att ha någon man tycker om på andra sidan jorden. Någon annan är vaken sex på en söndag - för det här hände igår. Vid åtta tittade jag ut och ett lätt regn föll och svepte in naturen i en ljust grå dimma. Jag tog Miranda och Sony-A och rusade ut till bilen och körde ut ur det till synes öde samhället.
Enstaka bilar körde förbi och tittade nyfiket när jag gick där med två kameror om halsen: analoga Miranda och digitala Sony-A. Jag älskar att fota analogt. Att inte bara bränna av bilder, utan att i lugn och ro leta rätt vinkel, fundera. men det är skönt med det digitala allternativet: bränn av snabbt när man ser någonting och se resultatet direkt. Att ha mina två kameror ger mig det bästa av två världar. Jag lyssnade på de trötta småfåglarna som mjukt börjat sjunga - eller snarare slutat för natten.
Och mitt hjärta skrek ut sin lycka, mina fötter dansade fram och på läpparna bredde leendet ut sig, oundvikligt. Det är det här jag älskar, det är det här jag brinner för. Min passion, det som får mig att känna att själen andas. Ni vet, som gör allt annat värt det. Äventyren jag har med kamerorna i naturen är det roligaste jag vet, och jag längtar tillbaka till USA nu där jag planerar en massa äventyr: jag tänker ta med mig tältet dit och tillbringa mina helger med att fotografera, uppleva, se. Förra året tog jag mig vatten över huvudet, men jag har lärt av det. Det är ju det här jag älskar, det här jag vill göra. Så varför gör jag det inte oftare?
Och som anektdot kan jag tillägga att, ja, jag höll på att inte komma loss med bilen, som sjunkit ner en aning i den mjuka myllan - i nedförsbacke. Det fick bli full gas och backen och när jag kom upp sprutade jorden från framdäcken. Men parkeringen var ju så liten... haha. Kul om jag och bilen hamnat i älven...
#1 - - Anonym:

Just vid den bryggan bordade jag en båt för 25 år sedan , just där började ett äventyr jag sent skall glömma ! Färden till Marstrand . Så underbart , så fantastiskt ....

Svar: <3
Annie Brickman