När man mötte solnedgången
Jag mötte solen när jag gick hem från tåget häromdagen. Jag gick och nynnade och kände värmen i nacken. Vek av. Hamnade på Ekekullen. Nynnade högre och tryckte in glasögonen i pannan medan jag tog bild efter bild. Min chef frågade mig tidigare i veckan om jag vill bli butikschef. Hon tycker att jag har potential. Vad vill jag?
Jag vill kyssa solnedgången med kameran. Jag vill att vinden smeker mina kinder medan jag sträcker på axlarna för att nå bara lite, lite högre. Jag vill känna doften av mjuk jord när jag vilar hakan mot marken och väntar på att blomman ska vajja åt rätt håll.
Jag vill springa längs med skogsstigen och hinna sätta ner stativet i tid att fånga morgondimman innan den dansar iväg. Jag vill springa i kapp med morgonljuset, dansa ikapp med kvällssolen. Jag vill stå på höga berg, jag vill utforska de branta dalgångarna. Jag vill hitta den där vinkeln, den där platsen, vid just den där tidpunkten.
Men vem skulle betala mig för att göra det? Det är magiskt, för mig. Heligt. Att existera i ögonblicket, se det. verkligen se det, inte bara genom sökaren utan med hela själen. Vissa påstår att folk som fotar mycket missar att titta. jag fnyser åt det. Dem som fotar mycket lär sig att titta desto mer, lär sig att se det alla andra ser förbi. Ser. Ser de där tusentals detaljerna. De miljoner grässtråna som vajar i solnedgången. Dem som andra går förbi i stressen mot att komma hem och laga middag.
Jag vill vara fotograf. Naturfotograf. Men det betalar sig ju inte särskilt bra. Så vad ska jag tjäna pengarna på? Butikschef vore fantastiskt kul. Jag älskar mötet med människorna. Utmaningarna. Relgerna och rutinerna. Jakten, kampen. Att bygga om, exponera. Att hjälpa till. Jag drömmer om att ha en egen butik. En liten gårdsbutik på Gotland där jag kan sälja min kosnt och mina fotografier. Där jag kan ha en ateljé på gården. Ta fantastiska bilder, måla, pyssla. Vägen dit? Den är lång. Kanske går vägen dit genom kameran? Kanske går vägen dit genom att bli butikschef, kanske jobba i fotobutik? Kanske måste jag ta ett butiksjobb på Gotland för att ta mig dit? Jag bryr mig inte om vad jag jobbar med så länge jag är lycklig. Butiksjobb med rätt människor gör mig lycklig. Men ingenting gör mig så lycklig som att vara på jakt med kameran redo.
Jag tänker inte bli en av dem som kommer med dåliga ursäkter. Jag tänker bli en av dem som vad jag än gör, kommer att älska det. Och just nu står jag med en fot i butiken och en fot i studion. Och det är ju vägen dit som är det roliga, så varför oroa sig? Vad jag än "blir", är det viktigaste att det gör mig lycklig.
Fint inlägg! lycka till!