När man visar mer från San Fransisco
Den här staden sover inte. Det är inte hemma. Hemma trodde jag att jag var från stan. Jag var ju född i Göteborg, uppväxt strax utanför med bara en buss och senare ett snabbt pendeltåg in till Centralstationen. När jag var en liten, liten flicka tog mamma oss med bussen in och gick på café där vi fick varsin bit prinsesstårta på ett café som hade kristallkrona, och jag kände mig som en riktig prinsessa.
Staden hemma sover. Om natten, sent, sent när man går hem från krogen eller tidigt, tidigt, när man går till jobbet, kan man stöta på ett sovande Göteborg. Det varar inte länge, så kanske är det mer en stilla slummer. San Fransisco somnade aldrig. Jag låg intill fönstret och lyssnade. Det var svårt att sova, men när jag väl somnade sov jag djupt. Jag sover alltid djupt. Nåja, nästan alltid.
Den här staden. Den är så stor, men ändå så vänlig. Inte alls som LA. Jag gillar inte LA. Den staden är bara utspridd, smutsig och full av skrikande galningar som hoppas på en karriär i Hollywood men hamnar på Hollywood Blv utklädda till Batman eller Stålmannen. Det är snarare tragiskt än spännande. I San Fransisco däremot är folk vanliga.
Här är alla vänliga, i alla fall dem man mötte på stan medan jag gick omkring med kameran som en riktig lantis och gapade åt alla höga byggnader, log åt alla likheter jag kunde se med The Sims och fotograferade allt och inget. Flera stannade och log och sa: "It is a beautiful view" eller "Nice city, right?".
Den har finare delar, och fulare delar. De ligger huller om buller och man vandrar in i ett fint område för att plötsligt se slitna hus och trasiga människor. Men, som min pappa sa när han var här, dessa trasiga människor har hopp i blicken och stolthet i ryggraden. De bär The American Dream. Hemma är blickarna döda, fastän samhället kan - om man vet vart man ska gå - laga en trasig människa. Här, i detta land så fyllt av drömmar, lagar man bara dem med pengar. Det här landet är så kallt, men så fullt av hopp.
Här består vintern av regn, inte snö. Enstaka gånger händer det, att det snöar. Vissa vintrar, vissa veckor under vintern, faller snö i San Fransisco. I Santa Barbara? Aldrig. Uppe i bergen händer det, då och då, men inte i staden. Det är till Santa Barbara och städer liknande, som hemlösa vallfärdar, för där överlever man.
Här, i USA, finns så många människor som har det svårare än vad jag någonsin kunde drömma om. Här, i USA, finns så många rika människor som kan köpa allt det någonsin drömt om. Här kan livet vända i ett ögonblick. Allt kan kastas omkull.
Här sover människor i kyrkporten. Vissa kyrkor installerar vattensystem för att bli av med dem. Hemma häller man vatten över tiggare medan man låtsas putsa fönster. Världen är så kall. Och ändå drömmer människor. Hoppas. Städerna är full av olika människor med drömmar.
Här kan man bli världskändis, upptäckt. Här kan alla drömmar man någonsin drömt slå in. Här är allt möjligt och ingenting är omöjligt. Och San Fransisco är verkligen möjligheternas stad. Här har man sett alla möjligheter som tänkas kan. Som parkeringar där ingen i Sverige någonsin skulle bygga en parkering.
När jag bodde i Sverige, där det regnade mertalet dagar i veckan, rusade jag ut i solnedgången med kameran, stod och andades och beundrade solens sista strålar medan den gick ner bakom en horisont som lovade regn följande dag. Jag uppskattade verkligen de där solnedgångarna. Här, där det regnar kanske en gång i veckan nu under vintern och regnperioden, minns jag inte senast jag beundrade solnedgången. Förra veckan, tror jag.
I San Fransisco fick jag en påminnelse om allting jag älskar, allting jag har. Hur tacksam jag är över att vara den jag är, född i min familj, fostrad i mitt hemland. Jag är så tacksam att få somna i armarna på den man jag redan som sextonåring kallade "den finaste människa jag någonsin träffat". Man får aldrig glömma att vara tacksam.
Aldrig.
Aldrig.