När man spenderade morgonen i skogen
Vissa föredrar en vit sandstrand och palmträd. Andra föredrar stupande berg, magiska vattenfall flera hundra meter höga och djupa skogar med höstskiftande löv. Så är det. Man gillar olika. Och det innebär inte att det ena eller det andra är vackrare. Det handlar om att ens ögon drar sig till vissa saker och ens livsglädje ökar vid synen av det där. För mig finns det ingenting vackrare än vattenfall.
Och höstlöv. Jag älskar hösten, den kommer varje år och sveper in livet i en vind av förändring. Man uppskattar värmen så mycket mer på hösten, tar till vara på varje varm dag. Om våren längtar man så mycket och drömmer om när det bli ännu varmare, att de där dagarna inte uppskattas lika mycket. Men om hösten, när allt blir kallare och kallare, tar man varenda chans att njuta av en solvarm smekning mot kinden.
Jag avundas er därhemma som just nu har frostiga grässtrån som gnistrar i morgonljuset. Ni där hemma avundas mig som inte behöver en vinterjacka över huvud taget och som precis som amerikanerna börjar ta fram halsduken när temperaturen duckar ner under tjugo grader. Jag gick bakom två svenskar idag och hörde den klaga på hur kallt det är här. Jag gick i sommarklänning, och visst var det nog lite kyligt i skuggan. Men det var över tjugo grader i solen. Man längtar efter det man inte har. Och därför har jag alltid älskat hösten, för den har alltid påmint mig om vad jag har.
Att få komma upp till Yosemite och känna hösten på riktigt, var en välkommen påminnelse om att tiden går. För mig har tiden på sätt och vis stått still i över ett år. Det är en himla konstig känsla. Allt där hemma känns så nyligen och jag kan inte förstå hur barn hunnit växa så mycket och kompisar hunnit göra så mycket medan jag varit borta. För här är dagarna så lika varandra och livet så lugnt att tiden på vissa sätt står stilla. Att komma bort var en skön påminnelse om att det är jag som står stilla, inte tiden.
Som dessa två bilder ovan: det handlar om vinkel. Ur min synvinkel ser allting likadant ut hemma, med små justeringar. För er, som varit där varje dag och sett årstiderna rulla, känns tiden nog mycket mer greppbar. Jag längtar hem, men jag trivs så bra här just nu, lär mig så mycket och utvecklas så mycket, som fotograf och som person. Mest som person.
Att komma till Yosemite så här Halloweenhelgen var nog det bästa vi kunde göra. Vi kom bort tillsammans, bara han och jag, fick ägna oss åt att amndas frisk luft och solsken, åt att njuta av att inte ha någonting att stressa över. För min sambo var det jättesvårt, för han har stressat hela terminen. För mig var det enklare, mest för att han var där. Han gör mig lugn med sitt lugn. Han får mig att slappna av. Och tillsammans fick vi njuta av att känna tiden rulla och nuet närvara.
Tillsammans fick vi se gyllene löv falla och en blå himmel glimta fram bakom dessa härliga berg och vi tittade på varandra och sa att, jo, vi åker tillbaka hit någongång. Den är platsen är så perfekt.
Tillsammans spenderade vi morgonen i skogen, insvepta i gyllene ljus som speglades i lika gyllene löv.
Nuet är den vackraste stunden på dagen.
Nuet är den vackraste stunden på dagen.
Vilka underbara bilder :D