När man varvar med tillbakablickar från i somras
Vår morgon, då i somras, började intressant, när min mammas morbror stannade bilen och pekade. "Vet ni vad dä där ä, stårsan?" på sin breda, härliga jamska. Jag och mamma tittade på högen och på varandra. "Bajs?". Björnbajs. Och med glittrande blick fixade min mammas morbror fram ett litet kuvert och sköt in det under den fortfarande varma högen, och tog den med och visade för sin granne. "Tror du de kan va rådjur, hm?" frågade han grannen med glittrande blick. Grannen kliade sig på hakan, sneglade på min mammas morbror för att se om han menade allvar och svarade sedan diplomatiskt: "Njaaaaee jä skull int tro dä ja". Och jag, jag passade på att fotografera grannens får medan dem fortsatte braa om "bjenn" i trakten.
Det var dock inte så himla lätt att fotografera de där fåren. Inte för att dem var skygga och sprang iväg, så som dem gjorde för några år sedan i Viskadalen, senast jag ville fota får. Nej, tvärtom. Min mamma roade sig med att fotografera mina försök att fotografera fåren.
Dem var lite väl mycket linslöss! Haha. Men efter ett tag tröttnade dem på mig och fortsatte att göar det får gör mest. Äta, titta sig omkring och ligga ner en stund däremellan. Jag jagfick både riktiga närbilder och vackrare mer landskapsbilder. Ser fram emot nästa sommar, då ska jag fråga om jag får fota dem mer. Den här gången stod mamma och hennes morbror och trampade och log och sa "Annie, du sa tio minuter, nu har det gått tjugo!".
Jag älskar får. Dem är så himla söta, och jag älskar fårpälsar. Jag har ett fårskinn, men jag kommer i framtiden, när jag har en plats att ha dem på, köpa på mig många, många fler. De är så vackra och samtidigt varma och mysiga. De skapar verkligen hemtrevnad! Särskilt den här typen av får. Deras ull är så himla krullig och fin.
Och tillslut tog de där tio minuterna slut efter ungefär en halvtimme, och vi vände hem igen. Något som min lilla vovve var lycklig över, eftersom hon fick sitta kvar i bilen medan matte lekte med fåren. Stackars liten. Hon tyckte inte om att vara instängd i bilen, men vad hon tycker ännu mindre om är att vara kvarglömd hemma. Så när matte gick ut och bilen öppnades lade hon sig där oh såg olycklig ut. Tills matte satte sig med tidningen och hon kunde ligga i knäet en stund istället, innan ho fick följa mer ner till sjön och titta på skymningen och dimman och doppa tassarna lite.
Mycket gladare hund, och lycklig matte. Att gosa hund är helt klart mysigare än att läsa tidningen. Dessa bilder togs i somras, i början av Augusti, och jag var typ hög på smärtstillande tabletter. Vilket var svårt, för jag åt femton tabletter smärtstillande om dagen och kände inte av inflammationen i ryggen. Så jag tog det inte riktigt så lugnt som jag borde ha gjort... ser jag nu i efterhand när jag ser mig själv på bilderna. Men då, då tyckte jag att jag tog det superlugnt och jag förstod inte alls varför mamma tjatade på mig att sitta och ligga ner.
Jag älskar Jämtland.
Får är så mysiga :D