När man är i sorg
Vi vaknade i morse av att vår häck sågades ner. Det var verkligen sorg för mig, häcken var en av de tre sakerna jag tyckte allra bäst om med lägenhten. Det som var allra tråkigaste var att hyresvärden inte sagt till innan, att få höra halv nio på kvällen att "ni har väl flyttat bilen?" och sedan få veta att det skulle komma ett gäng och såga ner häcken. Det var en hög, fin häck där det bodde småfåglar som kvittrade för mig på morgonen. I morse var det motorsågen jag fick vakna till.
Killarna som sågade tyckte det var lika sorgligt som vi. Det var så onödigt att ta så mycket: trimma lite, jo det behöver man ibland. Men nu är det nästan bara avhuggna stammar kvar. Och inga fåglar. Full insåg på balkong, kök och sovrum. Jag kände mig så bestulen, när jag såg träden falla, ett efter ett. Att inte ens ha fått veta innan, inte fått tid att säga hej då. Det är intressant att man kan bli så ledsen över en nedsågad häck.
Vi ringde hyresvärden, som sa "Men jag trodde ni skulle bli glada... nu kan ni ju se bergen!". Jo, i fjärran kan man skymta berg. Mitt i synfältet är ett ödehus, ett bebott ruckel och massa skräp intill soptunnor. Jag saknar fåglarna, jag saknar den gröna, mjuka väggen där ljuset strilade in så vackert om morgonen. Jag vill inte vara på balkongen mer, den känns numera som en sen där vi kan vara så att grannarna och alla runt omkring kan stirra på oss.
Min älskade häck, jag kommer att sakna dig. Vila i frid.