När Annie...

När jag var liten hade jag en illusion om att allting skulle bli beständigt när man blev stor. Att tiden skulle stanna till, att man skulle hitta ett jobb som man hade kvar för alltid, ett hem som man renoverade klart. Jag minns första gången jag insåg att det inte var så, när jag insåg att dem jag älskade också skulle bli äldre, när jag insåg att dem som var vuxna nu skulle dö någon gång, av ålder, och jag skulle tvingas leva många år utan dem. Jag minns den där insikten som var så smärtsam.

Sedan dess försöker jag tänka så, att det som är det är bara just nu. Jag måste älska det nu, medan det finns här. Jag måste gå barfota medan marken är ren. för en dag kommer det vara för skräpigt eller för kallt. Jag måste äta den där chokladbiten ikväll, för den kanske är slut i morgon. Jag måste ta tillvara på diden med min sambo ikväll, för om ett år kanske vi är skilda åt. Jag måste njuta av solnedgången, för en halvtimme senare är den borta och då är himlen mörk.

Numera tycker jag inte det är sorgligt att tiden går eller att livet förändras. Jag tycker det är sorgligt när folk inte tar tillvara på det utan planerar inför nästa vecka, för nästa år, och missar att verkligen uppskatta det dem har just nu. Så tänkte jag ikväll, tog ett extra skutt längs med gångstigen och kom ett par minuter för sent till lektionen. Det var värt det.