När skogsbrandsperioden inte ens börjat än
När jag klev ut för att gå hem stirrade jag förvånat på himlen och sedan på klockan. Det var ju fyra timmar till solnedgången, men halva himlen var röd. Eller, orange-gul. När jag kom ut på andra sidan byggnaden såg jag att det var grå moln som bar med sig eldfärgen från skogsbranden på andra sidan berget. Den här branden hotar inte Santa Barbara (än, i alla fall) men den är väldigt, väldigt nära. Det är andra skogsbranden nära oss på väldigt kort tid, och jag tror att det är den åttonde den här säsongen, fastän det egentligen inte är "skogsbrandsäsong" förrän september. Men marken knastrar torr och det har inte regnat på någon månad. Jag förstår inte hur löven håller sig gröna.
Fast, det gör dem ju inte. Den bleknar och ser ut som om hösten är på väg. Men hösten kommer inte hit. Men det kan elden göra. När det brinner inte långt borta påminns man om hur skört det är. Ett samhälle som lever under år av torka kan förstöras på ett ögonblick, om vinden vänder. Men just nu blåser vinden inåt landet och vi på kusten är säkra.
Att stanna upp och andas, att se sig omkring, beundra blommorna som blommar,
njuta av en svag bris som får löven att darra: det är det som kallas att leva i nuet.
njuta av en svag bris som får löven att darra: det är det som kallas att leva i nuet.
Grymt fina bilder!