När Annie...

Här kommer ett lite annorlunda inlägg, tidsinställt så att jag får vila ut efter resan till Sverige, så håll i hatten och om ert hem/er bild är med här så ta det inte personligt! Men här kommer ett inlägg om prylar/trender/stilar som aldrig någonsin sätter sin prägel på mitt hem - och så några saker jag trodde jag aldrig skulle tycka om men som jag lärde mig att älska tack vare trendighetsfaktorn! Som ni vet så är ju saker ute eller inne, kommer tillbaka och försvinner, faller i glömska. Vi lever idag i ett slit- och slängsamhälle där man ofta konsumerar en hel del, tröttnar på det och tillsut slänger eller ger bort.

 

Vissa trender vänjer man sig vid, andra skakar man bara på huvudet åt. Vissa trender tilltalar olika generationer. Vissa trender handlar mer om livsstil, andra om smak. Är ni nyfikna? Kanske finns något av detta hemma hos er, eller så håller ni med mig. Det här ska bli spännande...!

 

 

 

1. Först av allt... 70-tals, 80-tals och 90-talstapeter. Vi hade sådana hemska orangea i vårt vardagsrum hela min uppväxt och jag förstår inte hur man kan bo med dem. De är ju så hysteriska? Man blir ju snurrig av att titta på dem? Jag älskar tapeter, men det hände någonting där med alla blommorna som jag verkligen inte förstår mig på. Och orange av alla färger? Mer stressande färg finns ju inte.

 

2. Och det här med furu... furu är ett grymt bra material och jag köper gärna furu... men då ska det målas. Den där gula lacken som bland annat min mamma var så kär i under min uppväxt, den är ju så...ofärdig? Jag vet inte vad det är med mig och ljust behandlat trä, men så fort det går åt det gula hållet kliar det under huden på mig att få slipa ner och måla om. Jag antar att mammas generation helt enkelt var så vana vid orange att dem inte tänkte på det.

 

3. Plysch och de där luddiga, randiga tygerna? Det är ju inte ens bekvämt? Nej, sådana soffor klär jag helst om igår, eller lämnar kvar i antikaffären. När det blir trendigt igen kommer jag nog att undvika inredningstidningar. Förlåt, kära mamma. Du har nog allt på den här listan, men jag älskar dig ändå. <3 

4. Lila. Jag tyckte alltid att lila var en underbar färg på allt vi sålde medan jag jobbade i butik, men jag kan för mitt liv inte tänka mig att ha det hemma. Det ser rätt så fint ut när andra har det eller på butikshyllan, men någonting händer när jag tar det i händerna. Jag har aldrig gillat lila och det är verkligen extremt sällan jag klarar av den färgen. De enda nyanserna jag klarar är pastellig/dammig syrén eller cerise. Den där djupa lila som alla andra verkar älska har jag aldrig klarat av och jag förstår inte varför, för jag kan tycka att det är jättefint hos andra eller på andras kläder. Förlåt, Lila. 

 

5. Tryckta texter. Man läser dem ju ändå bara en gång? Det är ju inte som om man faktiskt tar det lugnt bara för att det står så på en mugg, en tavla eller en tröja? Då gillar jag parodierna på dessa texter bättre. Typ "Keep calm and drink more Coffee" på en mugg. Jag förstår inte grejen med att ha ordspråk på prylar, men det är nog bara för att jag läser dem en gång och sedan är det inte kul längre. Enda gången texter fungerar för mig är om dem är väldigt kreativt gjorda med fonter och färger och udda texter som är så svårlästa att man liksom måste kämpa sig igenom dem. Då är dem mer intressanta. Annars tycker jag att det här med texter på väggar och tavlor mest var en trist trend som var ute redan när den kom in. Däremot! Bokstäver <3 Helst rostiga, skamfilade, olika storlekar. Det är fint det. och det kommer garanterat vara tokute inom några år det också.

6. Gigantiska, ramlösa fönster. Ni vet, det där typiska "arkitektritade" intrycket med glaskuber. Det ser otroligt häftigt ut och passar fantastiskt om man lever mitt på landet kilometer ifrån närmaste väg eller granne, men annars måste det vara det mest onödiga som finns. Hur svårstädat som helst, läcker värme och så får grannarna första parkett till ens privatliv. Nej tack!

 

7. Vita badrum. Det är otroligt fräscht, men också otroligt trist. Jag bodde i en lägenhet med helkaklat, vitt badrum och det var hemskt. Aldrig mer! Inte bara för att minsta fläck syns, utan också för att det känns så opersonligt och sterilt. Enda gången jag förstår att man väljer helkaklat och vitt är om man går crazy med olika läckra kakel i olika former och storlekar. Men vanliga, fyrkantiga plattor? Never again.

8. Palmträd. Okej, dem på bilden var yviga och fina på sitt vis, men i 99 fall av hundra tycker jag mest att dem ser ut som tilltuffsade gamla kattvippor. Jag tar lövträd alla dagar framför de där trista, kala stammarna med en liten toffs på som finns här där jag bor, i Santa Barbara.

 

9. Har jag nämnt furu? Jag kan inte låta bli. Jag har en hatkärlek till dem. Jag älskar dem för att jag kan fynda dem så billigt och göra om dem till någonting helt annat. Men som dem är? Och med den där gulaktiga färgen? Jag tror helt enkelt inte att jag tycker om gult. Återigen, förlåt mamma, för jag vet ju hur mycket du älskar gult.

10. Volanggardiner. Jag ville alltid ha sådana som barn, för jag ville bo som en prinsessa. Men bara en bråkdel av dem som finns är fina. De flesta ser bara ut som om någon råkade köpa alldels för mycket tyg och inte riktigt visste vad dem skulle göra med dem. Värst är nog dem med fransar eller fusksiden. Det ser ut som om någon annan ville vara prinsessa, men ovillig att betala vad det kostar att känna sig som en.

 

 

3 Saker jag förut avskydde men nu tycker om: 

 

1. Jag minns när Stringhyllan blev poppis igen, och hur jag och mamma satt och gapade över de hutlösa priserna originalen gick för. Vi hade en originalhylla i vårt pannrum som förvaring för verktyg och färgburkar... vi skojade alltid om att sälja den. Men med tiden lärde jag mig förstå att charmen med stringhyllan är just dess enkelthet och hur praktisk den är. Och det där med praktiskt har jag alltid tyckt om. I rätt färg och med rätt trä i hyllplanet skulle den absolut kunna hitta hem till mig någon gång i framtiden. Särskilt i barnrum! Hur praktisk möbel som helst för den som växer!

 

 

2. Pärlor. Jag kommer ihåg hur jag fick pärlörhängen av en kompis i julklapp när jag var fjorton, och hur jag ansåg att det var "tantsmycken". Dem blev liggande i mitt smyckesskrin i flera år innan jag runt gymnasiet sålde dem på tradera. Ett par år senare sprang jag på loppisar och letade äkta pärlor och hade dem på mig dagligen. Jag tror att det var antikrundans förtjänst, eller så växte jag helt enkelt upp. Jag älskar idag pärlor och kan inte förstå hur jag tänkte som fjortis!

 

 

3. Betong. När jag först såg det dyka upp i inredningstidningarna trodde jag att det var ett skämt. Det såg ju så sjukt billigt ut! Att det sedan var så enkelt att göra själv bidrog säkert till min skeptism. Men med tiden så har det förvandlats till ett favoritmaterial. Det passar dock inte överallt och till vad som helst, men där det passar, är det någonting av det vackraste som finns. Så levande och så mjukt i all sin hårdhet!