När Annie...

Jag insåg att i helgen var det två år sedan jag packade tre turkosa väskor och hoppade på planet hit. Jag har alltså bott här i två år nu (Det har du inte alls, hör jag sambon skrika, för du var hemma i Sverige tre månader förra året!). Jag har sett varenda årstid, varenda månad här. Och en sak har jag lärt mig om mig själv. Jag är ingen strandmänniska. 

Nu när det varit så fint väder i över en vecka (plus trettio i skuggan varje dag) har jag försökt att vara på stranden under de varmaste timmarna. Det tar tio minuter att gå till havet från vår lägenhet. En kvart ungefär till närmsta badstrand. Och när senast badade jag? När pappa var på besök i våras. Innan dess? I höstas tror jag. Men nu gick jag i alla fall iväg dit och lade mig en stund och det enda jag kände var: Vad tusan gör jag här?

Efter en timme var jag så uttråkad att jag gick hem igen. På vägen vandrade jag genom ett ekområde. Där stannade jag och tittade upp mot trädkronorna. För vissa är palmerna högsta drömmen. För mig är det lövträd. För mig är det årstider och sjöar. Och om det ska vara hav, ska det vara de där tomma vidsträckta som finns på Gotland. Inte de smockfulla turistparadisen. Så jag gick hem och redigerade bilder istället. Gjorde en milkshake för att orka sitta inne i huset som saknar AC. Gjorde mitt bästa för att inte tänka på Jämtland och Gotland. 

I Sverige sitter säkert någon och drömmer sig bort mot att bo där jag bor. Och jag skulle garanterat hellre bo där ni sitter. men jag har ett år kvar här i solen och antalet dagar jag spenderar på stranden kommer definitivt att kunna räknas på ena handen. Det är inte min grej. Hetta är heller inte min grej. Nu sitter ni där hemma och klamrar er fast vid sommaren. Och jag längtar efter höst, kyla, levande ljus och mjuka filtar.