När man shoppade med sambon

När jag kom hem igår efter bröllopet stod det ett nytt köksbord och sex stolar i köket. Eller ja, nytt och nytt. Det var från ett av världens finaste par, som är som våra extraföräldrar här i USA, och som sambon nu hjälpte att flytta. I det nya huset fanns det inte plats för detta möblemang, så min sambo sms:ade mig en bild på bordet och frågade "Vill du ha?". Jag avskydde vårt gamla, så jag var inte sen att svara ja. Och när jag kom hem stod det alltså där, med två platser till och större bordsskiva. Och sambons första kommentar var till min förvåning:
"Vi borde ha en sån där lång bit tyg på det."
"Du menar en löpare?"
"Ja, en sån där lång duk? Fast smal?"
Han fick välja. Han ville ha vit. Den är aningen för kort men det är klart mycket finare än förut.

Det är himla slitet och skulle behöva en omgång med sandpapper och nytt lack, men jag vet inte hur mycket tid jag vill lägga ner. Tyget på stolarna anser jag vara lite... omodernt, men sambon protesterade högljutt och sa: "Det är gammalt! Du älskar ju gamla saker!". Och så följde en lång konversation om att måla eller icke måla, där jag felaktigt blev anklagad att alltid vela måla om allting. Alltså, ja, jag älskar att måla och jag älskar att fixa till, men inte allting. Och nej, inte i det här fallet. Det är ett fint möblemang. Men väldigt slitet. Sandpapper och ny bets/lack hade varit fint nog. Egentligen passar det inte alls in här, men det är bra mycket bättre, och att ha fått släktbordet från ett par vi älskar betyder ju mycket bara det.
Men så åkte vi till Marshalls för att handla födesledagspresent till en nybliven fyraåring. Om ni inte varit i USA och gått på Marshalls kan jag säga att det är en utförsäljningsbutik för märkesprodukter och överlager men väldigt bra priser. Man vet aldrig vad man hittar och man kan alltid göra de mest otroliga fynden där och idag föll jag handlöst pladask.

Ni kanske minns porslinet jag köpte i våras? När jag gick bland hyllorna i jakt på en karaff att göra Frapeccino i, så glittrade dem där uppe och jag blev helt till mig. Extas. Det måste vara sådär en religiös människa känner sig i kyrkan. Hänförelse på en nivå jag nog aldrig tidigare upptäckt. Så jag tog fyra stycken och sprang nästan till sambon, med valpögonen redo och frågade "Fååååår jaaaag? Snääälllaaaaa...?"
Sambon skrattade: "Wow, så himla fina! Det är väl klart att du ska."
På rosa moln trippade jag runt och lade dem i vår lilla vagn. "Det fanns sju stycken men jag tänkte ju att jag redan har fyra fast rosa, så det är ju smartast att köpa fyra av dem här."
"Men köp sex annars? Vi har ju sex stolar" säger sambon med sin underbara logik som jag älskar så mycket.
Så jag rusar tillbaka till hyllan där jag hittat dem. Plockade ner två till och skyndade tillbaka till vagnen. "Det är ju lika bra med sex stycken" instämde jag glatt. "Tids nog tappar man ju dem och har jag sex vet jag ju att jag kan ha kvar i allafall någon livet ut!"
"Gillar du dem så mycket?" skrattade sambon roat.
"Jag älskar dem!" bedyrade jag lyckligt. "Det är det vackraste porslin jag någonsin sett!"
"Men i så fall, varför hämtar du inte den sjunde då? Som du sa, någon gång kommer någon att gå sönder och finns det en extra är det ju bra att ha.
Jag rusade tillbaka till hyllan och plockade ner den sista assietten från hyllan. Och bakom dem stod stora tallrikar i samma serie! Helt underbara, med lite färre rosor på. Och jag tog en och skyndade tillbaka till sambon.
"Dem finns som stora också! Sex stycken!" sa jag och viftade exalterat med tallriken framför näsan på sambon.
"Okej. Köp en sådan då?
"Men man kan inte köpa en tallrik!" protesterade jag. "Man köper ju dem i par, minst två i alla fall."
"Men köp alla sex då?"
"Men är inte det onödigt?"
"Tallrikar är väl inte onödiga heller? Och förresten, om du har dem i fyrtio år, så blir det en dollar om året. det är dem väl värda om dem nu är dem vackraste tallrikarna du någonsin sett? Det är ju fint beröm att komma från dig."
Alltså, man kan inte älska så innerligt som jag älskade min sambo just då. När han inte bara övertalade mig att köpa dem utan dessutom argumenterade för det! Och bar dem till bilen.

Sedan stod jag hemma och diskade dem och pillade på dem och kände mig som världens lyckligaste flicka, fattigare men pengarna rullar snart in igen och jag fick lite småslantar för bröllopet som täckte den ekonomiska förlusten. Och jag överdrev inte. Det är verkligen de vackraste porslin jag någonsin sett. Det rosa som jag köpte tidigare är vackert. Men det här är... så enkelt men så fint. Blommorna är av guld, så från ena hållet glänser det som solsken och försvinner nästan mot det vita, i nästa ögonblick ser det svart ut och blommorna framträder in i minsta detalj. Jag stod i flera timmar och bara pillade och vände och vred och sambon kramade om mig och skrattade åt hur jag kan vara så tokig i någonting så vardagligt som porslin. Och porslinet mot det gamla träbordet påminde mig om farmor och om Sverige, om drömmar om framtiden där.   
Ett år kvar.
Sedan flyttar jag och dessa tallrikar hem till Sverige och till Gotland och sedan bjuder vi över farmor på fika!
#1 - - Dan Brickman:

Jag får nog agera chaufför och köra henne till Gotland då om vi inte tar flyget förstås :). Fantastiskt fint porslin. Var är det tillverkat?

Svar: Antingen det eller så får jag åka och hämta henne! :-) Det är tillverkat i Indien!
Annie Stumle

#2 - - Johan:

Mycket snygga talrika.

Svar: Tack!
Annie Stumle