När livet handlar om liv och död

Mobilbilder

Jag fick två besked den här veckan som ruskade om i tankarna och känslorna. Det första var ett dödsfall, cancer, oväntat och väntat på samma gång. Det andra var en födelse. Samma sak där, väntad och oväntad på samma gång. I skrivandets stund vaknar ni för en ny dag och jag har just avslutat en härlig fotografering med vänner. Det blev gale och roligt, temat var Skräck och Halloween. Och jag kommer hem, mörbultad och trött och så full av känslor. Såg solen gå ner och upplevde färgerna så mycket klarare än på väldigt länge. Kanske behöver man ibland en påminnelse om livets skörhet för att verkligen ta tillvara på det. Saknaden efter Sverige är intensivt, krambehovet för dem i sorg lika stark som längtan efter bebisgos med det där lilla livet som jag fick så många bilder på förut. Det är så vackert, den här balansen. Den starka sorgen och rädsan, den där intensiva lyckan och hoppet.
 
När man är liten tror man att allting kommer att vara sig likt för alltid, och man längtar efter att bli stor. När man är stor inser man hur fort tiden rullar och man vill bara bromsa den, njuta av den, ta tillvara på tiden med föräldrar och deras föräldrar, barnen man har omkring sig och vännerna man har vid sin sida. Jag biter mig i tungan tills det smakar järn i munenn för att inte utbrista "Men vad stor du har blivit!" med ojämna mellanrum men ibland slinker det ur ändå, och jag känner mig som en gammal gumma trots att jag bara är tjugofem. Men jag är så glad över att jag vid tjugofem års ålder redan förstått hur vackert livet är, så att jag kan njuta av varje dag. För min största rädsla är att sitta där gammal och grå, och tänka på allt som jag kunde ha njutit av men som jag aldrig uppskattade. Allt jag ville göra, som jag aldrig vågade. Alla jag älskade, som jag aldrig berättade det för. 
 
Livet är en solnedgång. Så vacker, fylld av färg och dramatik, och sedan plötsligt, innan man fått nog av den, borta.