När Annie...

Här hemma är det en ny vecka och det här blir nog terminens bästa vecka. Mina geologilektioner är inställda eftersom att hela geologiavdelningen åkt på studieresa och vi som inte följer med har inte fått någon extra läxa eller så. Så fram tills helgen har jag bara bildredigering och surfing att se fram emot. Jag har redan fått massor av bilder avklarade och är possitiv att jag kan klara av mängder mer. Men om man ska orka plugga och redigera bilder behöver man... motivation. Alltså, hembakade kanelbullar.

Jag satte degen och drömde om hur det vore att ha en bakmaskin. Såg degen sakta jäsa från en halv bunke till sin tredubbla sats. Sedan var det bara att baka ut. Lite över hundra bullar blev det. För om man ändå gör sig besväret att baka kanelbullar kan man likaväl ta i enda från tårna och slå på stort. Så har man i alla fall veckan ut. Och till helgen behöver jag all energi jag kan uppbringa, för då vankas det två bröllop igen!

När jag stod där, med mjöl över hela tröjan, mindes jag att jag som liten avskydde att sätta bulldeg. Långt in i tonåren och även in i vuxen ålder brukade jag smöra för mamma så att hon skulle sätta degen. Och tillsammans kunde vi baka ut. Jag har alltid älskat att baka, men när jag var yngre hade jag inte tålamod för mer långsamma projekt. Jag vet inte om det är åldern nu, eller om det är min underbara sambos tålamod som smittar av sig ju längre jag bor med honom, men numera tycker jag att det är jättemysigt att sätta deg. 

Numera älskar jag processerna lika mycket som slutresultatet. Min pappa har alltid givit mig ett snett litet leende och sagt "Annie, ta det lugnt", och kanske är jag där tillslut. Där jag kan ta det lugnt, även om jag fortfarande är världens ivrigaste människa. Även om jag studsar fram, även om jag vibrerar av glädje eller skuttar runt för att jag inte kan stå still. Kanske är det ett tecken på vuxenhet att jag numera kan vara lugn nog att sätta en bulldeg och njuta av hela processen. Den här processen blev jätterolig när min roomie och min sambo kom hem. Jag bad sambon knäppa lite bilder. Och han knäppte direkt på sina favoritsaker. 

Men dessa bilder blev jag himla glad av att se! Dem var till och med i fokus! Nåja, i alla fall några av dem. Min fine, fine sambo. Jag tackade honom i bullar. Det fick bli dagens kvällsmat. Och jag avslutade kvällen med Call the Midwife som kommit ut i en ny sässong på Netflix, bullar och Chai Latte. Imorgon startar vi om med surfing och bildredigerande. 

Men först, kanelbullar. Sambon har rymt hemifrån några timmar och jag kan luta mig tillbaka i sängen helt för mig själv och bara andas. Och det känns helt underbart efter en hel dag med redigering och bakande! Om ni inte sett Call the Midwifes, och älskar känslosamma kostymdraman, så är det en serie värd att se! Helt underbar, humor och tårar i en enda röra! 

Receptet? Mammas, så håll i hatten.