När vi ses på andra sidan bergen

I sommar kommer du att spridas här, så att din själ kan springa tillsammans med din syster och mammas. I sommar kommer det vara min tur att kasta askan och se den spridas för vinden. Ett moln av sorg, smärta och saknad som sakta men säkert lägger sig och lämnar kvar tomheten. Här har vi vandrat tillsammans i livet, och hit kommer jag vandra att besöka dig när jag lever vidare, utan dig. 
Jag lovade dig att nästa gång vi sågs skulle det vara för alltid. Med det menade jag resten av ditt liv, inte efter livet slutat. Men nu blev det så och hur det än smärtar mig att förlora dig, hur ont det än gör att inte få säga hej då, så är jag glad att du slapp leva med smärtan tills mitt löfte kunde infrias. Jag är så glad och tacksam att du fick somna in bland själar som älskar dig, själar som alltid kommer minnas dig och älska dig livet ut. Jag är tacksam över att ha fått älska dig i så många år.
 
Du föddes som en av tio valpar i min mammas sovrum. Jag fick träffa dig för första gången när du var två veckor gammal och det var kärlek från första stund. Du hade lugna, kloka ögon som jag drunknade i. Redan från början levde vi i en ständig kamp mot fördomar och idiotiska människor som dömde dig utan att veta vem du var. Som trodde du var farlig eller mordisk, och veterinären välkomnade oss tillbaka för avlivning inom ett år eftersom hon inte trodde på oss. Jag har aldrig blivit så ledsen och förödmjukad i mitt liv vare sig före eller efter det. Men du blev aldrig farlig. Du blev underbar.
 
Du var smartare än vad jag trodde att en hund kunde vara, och piggare och mer full av liv än någon jag någonsin tidigare mött. Du lärde dig snart öppna dörrar för att slippa vara ensam, kylskåp för att komma åt något gott, skåp för att komma åt soporna och badrumsdörrren för att sno kattmaten. Du tvingade oss att hela tiden ligga steget före, fast vi alltid låg steget efter, och vi fick skaffa barnlås på allt för att hålla dig borta. Ingen har fått mig att skratta eller svära så mycket som du. Du har fått mig att skrubba golv från frityrolja i timmar, men du var också där och höll mig uppe när jag föll. När livet blev svart och alla drömmar dog, tvingade du mig att gå ut i ljuset och njuta av det vackra som grodde där. Det var med dig jag lyfte kameran och det var du som tvingade mig att lära känna den. Du förändrade mitt liv. Du räddade mitt liv. Och jag fick rädda ditt, där du föll ner i klippskrevan i berget och räddningstjänsten fick rycka in.
 
Jag kommer adlrig glömma hur du hatade att åka bil, men hur du samtidigt inte kunde tänka dig att stanna hemma. Jag kommer aldrig glömma hur du slukade allt som ens påminde om mat och hur du försökte smyga bakom min rygg eftersom du visste att du inte fick. Jag kommer aldrig glömma hur du fjäskade för min pappa och stal hans kanelbulle ur hans hand. Jag kommer aldrig glömma hur du slickade mina tårar från kinden eller somnade vid min sida, utsträckt, så att jag fick hålla om dig. Jag kommer aldrig glömma hur ledsen du kunde se ut när du ville ha uppmärksamhet eller hur lycklig du blev om man viskade "Ska vi gå ut?". Jag kommer aldrig glömma dig. Jag kommer alltid att älska dig. Tack för sju fantastiska år. Tack för tusentals fantastiska minnen. Du har gjort mig fantastiskt lycklig. Vila i frid, älskling.
 
Lady
18 Juni 2010 - 20 April 2017
 
 
#1 - - Inger:

Så otroligt fint skrivet! Ni verkar ha varit helt rätt för varandra. En varm kram till dig.

"Dogs do speak, but only to those who know how to listen." - Orhan Pamuk

Svar: Tack! <3 Åh, så fint!
Annie Brickman