När hjärtat brister av stolthet

 
Idag när jag gick hem från skolan blev jag omkörd av en av lokalbussarna. Och fick se min bild. En av många hundra som jag fotograferat för SBCC's Marketing, och inte den första att sitta uppe på en buss. Men den här gången var jag inte förvarnad. Glädjen och överraskningen, stoltheten och minnena fick hjärtat att brista och jag slet upp mobilen, sprang över gatan och fotograferade bussen innan den körde vidare. Tidigare i veckan landade ett flygblad i brevlådan full av bilder. Mina bilder, alla tagna för ett år sedan och det känns som en livstid har gått sen dess.
 
Jag slogs av vilket fantastiskt år jag har haft, eller snarare hur mina tre år här sakta har byggt upp så himla mycket fint. Starka relationer, ett nätverk och massor av möjligheter. Mentorer och förebilder. Lärare och elever jag har fått ge tillbaka till. Tänk vad jag byggt upp här på tre år utan egentligt mål, genom att ta var dag i taget och ett år i sänder. I ögonblick då jag är rädd för att kasta mig ut och starta företag, flytta till en ny ort där jag bara känner en handfull människor, så är den här tanken extremt upplyftande. Om jag kunnat komma hit på tre år utan mål, vart hamnar jag då om jag ger allt och fokucerar? 

Med dem tankarna tar jag helg och ropar till er där hemma: Create Art, not excuses. Hela min uppväxt fick jag höra att "det går inte" eller "var realistisk". Det fördröjde min resa, och samma ord har säkert stoppat andras. För mig började det med en tanke: Varför inte?
#1 - - Days by Johanna:

Så härligt inlägg! Bra skrivet!

Svar: Tack <3
Annie Brickman