När inredningsintresset eskalerar med tiden
Jag hittade ett par gamla bilder från förr. Bilder från stunder då jag var fylld av förväntan och glädje och energi. Det känns så konstigt att se sig själv i så konstiga frisyrer och minnas hur allt var. Vilka beslut man tog och varför. I bilden ovan med grön vägg hade vi ett par månader kvar innan vi fick flytta in i vår tvåa i Göteborg och jag var så ivrig att få intreda ett boende från grunden. Jag hade just fyndat köksmöbler och målade om dem. I bilden bredvid hade vi just fått nycklarna och jag hjälpte mamma att tapetsera. Det var innan jag hade lärt mig att tapetsera själv. Men jag målade. Både på väggar, lister, möbler och armen. Jisses. Det där boendet blev rena mardrömmen. Jag och mitt ex hade helt olika smak och det var bråk om minsta lilla detalj. Det jag såg fram emot med sådan glädje kom att förvandlas till den största besvikelsen. Att ha samma smak eller i alla fall lik smak är extremt viktigt när man bor ihop.
Jag är så tacksam att min nuvarande sambo...
... har bra/liknande smak som jag har!
... tycker om att bygga och fixa, precis som jag gör!
... har samma behov av miljövänlighet, ekonomi och minnen. Det handlar om så mycket mer än resultatet!
Sedan första bilderna togs har jag lärt mig måla väggar och tak, tapetsera, lägga golv, lägga sten, spackla, dekormåla på flera olika sätt, bygga, konstruera och framförallt ha tålamod att göra klart. Det finns ett driv i mig som jag som barn hade svårt att kontrollera men som jag nu lärt mig att kanalisera. Det som förut fick mig att ge upp och påbörja nya saker hela tiden låter mig numera kämpa enda in i mål. Saker som förr var tråkiga är numera meditiva och mysiga.
Jag ser så mycket fram emot vad framtiden har i beredskap.
Jag längtar efter att få fixa i ordning ett gemensamt, fint hem med min sambo.