När livet går vidare

 
De senaste dagarna har jag av naturliga orsaker funderat kring det här med sorg. Det är ett ämne det inte pratas så mycket om och det finns en hel del fördomar kring det. Jag tror till viss del att det handlar om vår kulturs rädsla för döden och samhällets försök att hålla döden borta från verkligheten. Gamla bor på hem, sjuka på sjukhus. Man har inte död och sjukdom hemma så som man har i andra kulturer, eller hade i vår kultur förr. Vi slipper se det, slipper därmed också tänka på det. Men vi måste tänka på det. För hur ska vi annars hantera det när den en dag drabbar oss?
 
Jag minns mitt första möte med tanken på döden. Jag minns hur jag grät mig till söms och tänkte på hur alla jag älskade skulle bli gamla och försvinna för alltid. Jag tänkte främst på hur hemskt det skulle vara att aldrig mer träffa dem, prata med dem, umgås med dem. Det här aldrig mer. Det var lamslående skrämmande, och är väl fortfarande det till viss del. Något äldre tänkte jag för första gången på att själv dö. Tanken på att upphöra att existera. Tanken kändes inte alls lika skrämmande som att andra skulle dö, men det kändes inte roligt att inse att man en dag är bortglömd. Jag tror att det var därför jag först började tänka på att bli arkitekt, för att få lämna någonting bestående efter mig. Sedan kom längre tankar. Efter vår existens. Efter vår jords existens. Allt kändes meningslöst, så tillfälligt. Kanske är det delvis därför jag älskar fotografi, att få bevara något som upphört existera: det förflutna, ögonblicket.
 
 
Jag kommer ihåg hur vi kompisar bråkade kring tanken på Gud, återfödelse och himlen. Jag kunde inte förmå mig att tro på något av det. För mig fanns det en trygghet i att bara upphöra. Jag är inte rädd för mörker. Mörker är bara frånvaro av ljus, precis som döden bara är frånvaro av liv. En kurs i filosofi förseglade mina tankar och jag har sedan nitton års ålder känt mig helt lugn och trygg vid tanken på att dö. Jag är inte rädd för döden, men det innebär inte heller att jag längtar efter den eller att jag vill dö. Bara för att du har en fobi för spindlar vill du ju inte ha en som husdjur. För mig är min död oväsentlig för mig, medan blotta tanken på att mina anhöriga skulle gå bort kan få mig att gråta. Min egen död kommer jag ju inte att märka av, men andras kommer jag att få leva med resten av mitt liv. 
 
 
För mig är döden någonting slutgiltigt och naturligt, något som inte går att undvika men som det bara är meningslöst att vara rädd för innan det händer, och lika meningslöst att klamra sig fast vid efteråt. Därför hanterar jag antagligen döden och sorgen annorlunda än andra människor, som är rädda för den. Jag tänker inte "om inte" eller "om bara". Det är som det är. När min hund blev sjuk i cancer fick jag en massa vackra ord skickade till mig och det enda jag kunde svara var att, jo, jag är chockad, men hon är inte död än. Jag sörjer inte än. Jag är okej, jag mår bra. Och nu, några dagar efter att hon gått bort, känns det likadant. Självklart gör tanken på att hon är borta ont och självklart är jag ledsen och besviken, men jag mår bra.

Jag insåg att sorg i grunden är någonting själviskt. Det handlar om "jag kommer aldrig mer att få...". Jag storgråter över tanken på att inte få kyssa hennes panna igen. Jag storgråter inte över tanken på att hon aldrig mer kommer att få en puss av mig på sin panna. Det handlar om mig. Jag som lever kvar. Vad 
jag har förlorat, inte vad hon förlorat. Hon mår bättre nu. Hon är på ett ställe där hon inte längre kan ha ont, där hon aldrig mer behöver vara rädd. Självklart hatar jag cancer och önskar att hon aldrig fått det, men det fick hon, och jag är istället tacksam över den sista tiden vi fick ihop. Det är inte för hennes skull som jag sörjer, det är för min. Därför insåg jag att min sorg är självisk. Inte dålig, men den är min och upp till mig att hantera. 
 
 
Jag tror att vi människor ofta är så fokuserade på oss själva att vi glömmer bort varandra. Om du inte ringde personen särskilt ofta när personen var i livet, hur kan du då rättfärdiga tanken på "nu kan jag inte längre ringa dig varje dag". Skuld. Ånger. Jag tror det är en större del idag av sorg än vad det borde var. Jag har ingen skuld och ingen ånger för vad som hände Lady, eller någon annan jag mist. Jag har inte gjort någonting jag ångrar, vilket gör den här processen så himla mycket lättare. Jag har inga komplicerade relationer till någon. Jag har alltid sakt det som jag vill ha sagt, alltid visat hur jag känner. Alltid uppskattat nuet. Det finns inget att ångra. Det finns bara en känsla av att man fick för lite tid, att man ville mer. Samtidigt har jag haft tur med dem jag förora. Dem jag älskat och mist har alla varit äldre och dem har haft sin chans, levt sina liv. Vi har fått tid ihop. Att glåpa efter mer skulle inte ha gjort någon skillnad. Att älta tankar om vad som kunde ha varit är bara att strö salt i såren. Vissa vältrar sig i sin smärta. Andra syr ihop dem och går vidare. Inget sätt är fel, men ditt sätt att sörja och se på döden, att tänka och att fundera, kan skada dig och hindra dig från att leva, om du låter processen ta lång tid. Men den måste samtidigt få ta den tid den tar.
 
 
Det har nu gått en vecka sedan mamma ringde mig och sa att Lady inte hade långt kvar. Tanken får fortfarande känslorna att stocka sig i bröstet, men tårarna har sinat och jag blir varm i bröstet när jag tänker på henne, istället för förtvivlad, som jag blev just efter att hon dragit sitt sista andetag. Min sorgeprocess har varit otroligt snabb, mycket snabbare än vad jag trodde vore möjligt. Men jag är helt enkelt inte lagd så, att jag kan dröja kvar. Jag är ett inferno av känslor och dem bränner direkt, glödhett och snabbt. Borta lika fort som dem kommit. Jag grubblar inte. Jag ältar inte. Jag lever i nuet och kanske ibland i framtiden, men inte i det förflutna. Det är en sak att förlora någon som är gammal eller sjuk, en annan sak att förlora någon ung och frisk. Det är en sak att få en förvarning, en annan att få en chock. Varje dödsfall är unikt och varje sörjande är unik. Det finns inget rätt sätt att sörja på, men det finns tyngre och lättare. Den här sorgen var mycket lättare än vad jag någonsin förväntade mig.
 
Livet går vidare fastän det inte känns så just då, i dödens skugga. Men livet går vidare.
2 kommentarer publicerat i Personligt
Taggar: HappiChallenge, Happy, Hopp, Kärlek, Lady, Lycka, Sorg, happiness
#1 - - Rebecca Adnell:

Beklagar verkligen! <3 Himla fina bilder

Svar: <3 tack!
Annie Stumle

#2 - - Dan Brickman:

Mycket mycket bra skrivet. Det är nog det bästa jag läst om just detta med sorg över en förlust av ett liv som står en nära.

Svar: <3 Tack!
Annie Stumle