När man är glad för båda sidor

Hej där hemma! Jag sitter i sängen, just hemkommen efter att ha sett den sista show jag varit med och byggt. Den var fantastisk. Jag och sambon gick och såg den - vi hade en riktig datenight med middag först bara han och jag, sedan gick vi dit och såg pjäsen. Den handlade om ett par som förlorat sitt barn och hur dem hanterade sorgen - eller snarare inte hanterade den. Jag grät. Det kändes så nära, ämnet sorg. Och efter att tidigare samma dag sett ett avsnitt av Sofias Änglar där ett barn var sjukt och föräldrarna tappade bort varandra i kampen för att barnet skulle överleva, så kunde jag minst sagt relatera. Jag bär ju själv på sorg nu och tankarna irrar kring hur man bäst hanterar det.  
 
Så nu sitter jag här hemma och avrundar en fantastisk dag. En mycket tankfull dag. Jag var på terapi, jag hade klass och jag hade en fotografering. Och så hade vi en romantisk kväll. Efter en sådan här dag snurrar det i huvudet av funderingar och hjärtat bultar av kärlek och tacksamhet. Både jag och sambon känner oss redo nu, att återvända. Ingen av oss kommer någonsin släppa Kalifornien helt, men vi är redo att gå vidare. Längtar efter det. Och jag blev så glad att se debattartikeln ovan nyss. Jag är stolt över båda mina hem. Sverige, som fostrat mig. USA, som givit mig perspektiv och fått mig att mogna. Det känns som om jag äntligen landat. Jag känner mig lugn och trygg, älskad och stöttad. Jag känner mig både stark och svag, och det är okej. Och nu, nu ska jag sova. För i morgon blir det loppisrunda, och förhoppningsvis inte över trettio grader, som det var idag. För min bil har ingen bra AC... ilandsbekymmer! 
Det sista set jag hjälpt till att bygga. Bitterljuv känsla av avslut!