När Annie...

Det regnar, det är kallt. Skymningen faller och det blir mörkt. jag sitter inne i morgonrock och försöker hålla migränen borta med kaffe och starka tabletter. Det verkar fungera. Så vaknar Hollie till, vackra lilla Hollie, och jag tar ut henne i den allt mer mörka trädgården, där sambon satt upp solcellslampor, och jag var bara tvungen att rusa in igen etfter kameran. Fånga det där. Det där jag älskar så mycket, som får mitt hjärta att bli alldeles varmt och lverfyllt. Mysigheten. Murrigheten. Jag tänkte på hösten och andades in doften av fuktig mylla. Lycka. Så ser lycka ut för mig. Att känna doften av naturen, höra regnet, se valpan skutta i det våta gräset.

 

Lycka. Det är så olika för olika människor. För mig är det svensk natur, husdjur och en mjuk, varm mrogonrock.

 

Jag tvingade Hollie att sitta still medan jag tog ett par bilder på henne. Hon har lärt sig att vänta på kommando nu. Hon har dubblat sin storlek sedan vi köpte henne och väger nu åtta kilo. Hon blir bara vackrare för var dag som går, och mitt hjärta brister nästan av kärlek när jag ser henne. Jag stod där med kameran i händerna och såg på henne och kände mig lyckligare än jag gjort på många, många månader. Det sägs att efter regn, så kommer sol. Efter ett personligt ruskväder det senaste halvåret känns det som om solen börjar titta in i mitt liv igen. Med sambon, med Hollie och med företaget som drar igång, med det underbara deltidsjobbet och med en allt bättre situation hemma känns varje dag lättare. Jag känner hur livsglädjen sakta återvänder, som om hela kroppen tinar upp. Det spritter i mig, ni vet, som det gör i ådrorna efter att man blivit alldeles för kall och sedan tinar upp igen. Så känns det. Små stick av bitterljuv glädje sprids genom kroppen. Det jobbiga är över nu. Vi är hemma. Livet, som stått på paus i över fem år, kan äntligen så sakta starta igång igen. Det kommer bli bra nu. Äntligen. Vi är hemma i Sverige.

Efter regn kommer ju solsken <3