När Annie...

Jag sitter med en kopp kaffe i köket och formaterar om en hårddisk. Igår retade den mig genom att stänga av sig konstant vilket hindrade mig från att jobba och jag irriterade mig verkligen på den. Bestämde mig för att ta kvällen ledigt från redigerande och starta om idag. Så nu sitter jag här och kikar ut över berg till hälften dolda av mjuka moln, palmer som lojt vajar i brisen och människor som påtar i sina kolonilotter intill mitt hus.

Det kunde inte vara mer fridfullt. Sambon sover fortfarande, tar sig sin första riktiga sovmorgon på ett halvår. Varje morgon startar man om. Varje morgon börjar vi om med ett fräscht sinne och förnyad kraft. Vissa dagar glömmer man det och iklär sig gårdagens stress tillsammans med rena strumpor. Den här terminen har varit den mest lärorika i mitt liv. Som fotograf men mest som människa. Att vara sambo med världens finaste människa har utvecklat mig så himla mycket. Att träffa och umgås med så många olika människor har utvecklat mig så himla mycket. Att jobba som lärarassistent har lärt mig så himla mycket. Jag kan helt ärligt säga att jag aldrig har varit så lycklig som efter den här terminen.

Jag vet att väldigt få av er kommer att läsa igenom den här texten, och därför tänker jag också vara väldigt öppen i den. Ni som läser får det som belöning, en inglimt i en annan människas värld. Idag lever vi bakom fasader, visar upp vad vi tror att andra kommer att klicka "gilla" på, och döljer vår vardag som vi ofta får ångest över, för att andras fasader ser så felfria ut. Jag har rensat ut på facebook och endast människor som är aktiva och nära i mitt liv har tillgång till det jag lägger upp. Det är så skönt. Det gör att jag känner mig fri.

När jag kom till USA 2014 var jag väldigt naiv. Jag ansåg att Sverige var ett dåligt land och jag ansåg USA som ett väldigt ytligt land. Nu är jag stoltare än någonsin över att vara Svensk, men jag skäms mer än någonsin över mina medsvenskar. Jag skäms över fördomsfullheten, bortskämdheten och trångsyntheten som sprider ut sig hemma. Jag skäms över jantelagen och över att allt ska vara så uniformerat. Här har jag träffat människor som inte har någonting, men som fortfarande är stolta och tar sitt ansvar och inte skyller "staten" för sina bekymmer. Här träffar jag människor som har tre jobb för att ens ha råd att studera, och som lyser av tacksamhet och livsgjädje. Hemma klagade studenterna på att bidragen var för låga, alkoholen för dyr och lägenheten för sliten. Men jag har aldrig träffat en student i Sverige som har tre extrajobb utöver sina heltidsstudier. Här bor folk fem personer i sunkiga hus som faller samman, utan isolering, och betalar lika mycket för sin lilla del i ett rum som jag betalade för min tvåa i Göteborg. Här har jag äran att känna människor som kämpar hårt och som är stolta över sig och sitt land. Hemma känner jag mestadels människor som tror att allt serveras på silverfat och som klagar på att lönen är låg eller studierna jobbiga eller kostnaderna för höga. Här har du inte anställningstrygghet och minimilönen är ungefär 60kr per timme för en vuxen människa. Den är tänkt att gå upp till runt 80kr. Hemma klagar folk på att dem inte vet vad dem vill plugga eller om det är värt det. Här drömmer folk om att få chansen att gå till College över huvud taget. Och vet ni vad jag skäms över? Att jag var en av dem. Som sköt upp mina drömmar för att jag inte visste om det "var värt det". Jag är så glad över att jag vågade släppa tryggheten och kasta mig ut.

Jag har aldrig varit så tacksam över någonting som jag är nu. Jag uppskattar allt jag har och allt jag äger så mycket mer än vad jag någonsin gjort. Jag lever på studiemedel, men det är ett av de förmånligaste lånen i världen. Många av mina medstudenter från andra länder har inte möljligheten att ta studielån, eller så är dem väldigt begränsade i vad dem kan läsa för att ha rätt till dem.

Jag har aldrig varit så lycklig som jag är nu. Jag bor med världens finaste människa, som uppskattar mig för den jag är och som stöttar mig i mina galenskaper. Jag har de allra vackraste och mest inspirerande vännerna, både i Sverige och i USA. Jag bor så bra, med bra folk, och vi har säkert ett av de bästa studentboenderna här i Santa Barbara. Jag längtar till min hund där hemma, till mitt jobb och mina kollegor. Jag har drömmar. Jag vet vart jag vill vara om tio år och vad jag vill göra då, och jag ser hur jag kan ta mig dit. Jag har inte haft drömmar sedan gymnasiet, men nu har jag det igen. Jag vågar drömma och längta, tack vare min underbara familj och sambo och mina vänner.

Med detta vill jag uppmana er alla andra att våga. Att ta ett steg tillbaka och se vad du har omkring dig att vara tacksam över. Se vad du till vardags tar för givet. Lycka är inte en splitter ny brödrost, utan att få känna smaken av rostat bröd. Lycka är inte att se bra ut på Facebook, det är att kunna skratta med den man älskar genom diskbergen. Har du drömmar, våga ta dig dit och skyll inte på någon annan för att du inte vågar. Ditt liv är ditt och du har fler möjligheter än vad du vill tro.

Till alla mina vänner: jag älskar er. Tack för att ni gör mig till den jag är. God jul!"

Det här skrev jag idag för två år sedan, och det är fortfarande lika sant. Jag känner precis samma sak. Om inte mer. Mer lycka, förvåning och stolthet över vad jag har, vad mitt liv innehåller. I skrivandets stund sitter jag på mitt kontor, det finaste kontoret i världen. Jag har ett kontor... jag har två jobb... jag har min sambo, samma fina människa som jag skrev om här för två år sedan... tre fantastiska husdjur. Den finaste och mest kärleksfulla och stöttande familjen i världen. Och jag har sambons familj, som sakta men säkert kommit mig närmare och närmare och som jag nu ser som min. Jag är så tacksam för hans familj, för vad våra familjer gjort och gör för oss. Utan våra familjer skulle vi inte vara dem vi är idag eller vara där vi är. Utan Sverige, så fyllt av möjligheter och hjälpmedel. Ingenting har egentligen förändrats, förutom att min utsikt just nu är ett blött fabrikstak och en grå himmel bakom kala, stilla trädgrenar. Jag utmanar dig till att luta dig tillbaka och ta några minuter och bara tänka på allt du är tacksam över och vad dem runt omkring dig betyder för dig. Vilka människor har hjälpt dig att bygga upp din värld och förgyller den varje dag?