När man vaknade i Carmel

Det var spått regn eller i alla fall moln, så jag tänkte inte gå upp alltför tidigt. Vi hade ju ändå tagit minisemester, jag och sambon. Men så vaknade vi pigga vid nio, och solen kikade fram. Och då fick jag full fart ut för att göra en fotoläxa jag hade tills på Måndag. Ljuset är som finast morgon och kväll, men just den platsen är som vackrast på morgonen. Vilken plats, undrar ni? Carmels Mission, "San Carlos Borroméo de Carmelo Mission". Vår uppgift var att fota arkitektur så jag kollade upp byggnaden i förväg.
Det var helt klart värt besöket. Det var en gammal katolsk katedral, fortfarande i bruk men med delar ombyggda till museum. Vackra, slitna gamla byggnader i blekgult, med mycket mexikanska detaljer. Det är inte alls jobbigt att göra läxan alla gånger...! Så jag vandrade runt och fotade, prickade av min lista, medan sambon strosade omkring med sin filmkamera och mest njöt av solskenet. 
Det var så färgglatt och vackert, grönskande efter alla regn vi haft senaste tiden, och blommorna blommade. Carmel visade sig från sin bästa sida och det var så mysigt att gå runt i byggnade, som andades historia och andakt såsom bara religiösa platser kan.
Jag tog nästan alla bilder utomhus, men ett par var jag tvungen att ta inomhus för läxans skull. Insidan var vacker, men utsidan var fantastisk. Insidor på kyrkor ser ju ofta ganska lika ut. Det är en massa sittplatser och en fin front. Det enda som skiljer är ju utsmyckningarna och ljuset. Den här var lyckligtvis ganska ljus och därmed lätt att ta kort på. 
Katolska kyrkor är alltid så fint utsmyckade, men aldrig helt kompletta utan en sur gubbe som stirrar fördömmande på en. Jag känner mig aldrig riktigt välkommen i kyrkor, hur fina dem än är. Där hänger en stackare på ett kors och så predikas det om medmänsklighet och att ge till fattiga när kyrkan är så rikt utsmyckad att man skulle kunna köpa ett helt hus bara för en bråkdel av grejorna där inne. Sådant där har jag aningen svårt med. Men det är vackert. Kyrkor är hemskt vackra. Och fridfulla. Det är väl kontrasterna som gör helheten, antar jag. 
Just i den här älskade jag takmålningarna. Så färgranna. Jag har aldrig sett så diskreta och grafiska målningar förut. Det här med färg har jag verkligen börjat uppskatta mer sedan jag flyttade till en plats med så starka drag av Sydamerika. Utsidan av byggnaden var däremot ganska enformig:
Men det gillar jag. Det där neutrala, jordnära. Och det var nästan inga människor där idag. Så det var lätt att fotografera det. Lätt att gå där och strosa i fridfullheten och glömma alla tankar om stress, politik, presidenter och skolarbeten. fast ganska snart började vi tänka på en helt annan sak.
Frukost. Vi hade ännu inte ätit någonting, eftersom jag inte ville missa ljuset. Solen gick fram och tillbaka mellan molnen hela dagen, så det visade sig vara ett bra val. Jag fick min läxa gjord. Och sedan styrde vi stegen mot centrum och letade rätt på världens gulligaste lilla resturang. 
Söt dörr, va? Jag fick kaffe, sambon drack té och så satt vi där länge och frossade i sallad och scones. En helt underbar start på en helt underbar dag i Carmel. Bara jag och sambon ute på äventyr. Och inget regn. Bättre än så är svårt att få det!
 Vad hittade ni på i helgen?