När Annie...

God morgon, kände jag och tassade upp innan sju efter att ha lagt mig tidigt kvällen innan. Sambon väckte mig runt tre på natten och var sådär gullig som bara han kan vara. Jag hade nämnligen haft tunga känslor, varit fundersam över den kommande veckan och alla stora beslut som jag måste ta innan veckan är slut. Beslut som kommer att påverka minst ett halvår av mitt liv, men kanske ännu mer. Även när man vet vad man ska göra är det tungt att fatta avgörande beslut, men känslan av lätthet när det är över gör det helt klart värt det. Sambon väckte mig i alla fall strax efter tre och sa "Så länge vi har varandra så spelar ingenting annat någon roll. Vart du är, är hemma för mig". Efter det kunde jag somna med lätt hjärta. Men uppvaknandet blev inte lika roligt, när jag kom ut i köket.

Det här med att bo med roomies... jag fick en smärre chock. Blev ledsen, irriterad. Tog sedan ett djupt andetag och kokade kaffe. Medan det rann ner plockade jag ordning i ett av skåpet. Slamret måste ha väckt en av våra roomies, för han kom ut, yrvaken och supertrött och sa "I am so sorry Annie, I'll take it, don't worry about it!". Tänk att små ord kan få ilskna känslor att lugna sig igen. Jag sa tack och han återgick till sängen en stund till. Dem hade antagligen riktigt roligt igår, han, sambon och den sista roomien, eftersom dem var uppe till tre och inte diskade. Så ajg gjorde mig i ordning för skolan och insåg sedan att det inte var någon. För idag är det Martin Luther King's Day, och skolan är stängd. Mina beslut, om mattematik, kurser och arbete, får vänta en dag till. Men jag fick se solen gå upp helt och njuta av fågelsång, en kall, oisolerad lägenhet där någon lämnat fönstret öppet (tack och lov för filtar!) och ett odiskat kök som jag vet kommer att städa sig själv utan min påverkan senare idag. Då kändes livet aningen bättre, även om jag inte kunde låa bli att knäppa några bilder och drömma om ett liv utan roomies, ett liv med ett fint kök som inte smutsade ner sig medan man sov och en skola som var avslutad och klar. Vad vore livet utan drömmar? Det är just dessa fula detaljer som gör livet minnesvärt och spänannde, och som får en att uppskatta när det är fint igen.