När Annie...

De flesta bilderna tog jag genom bilrutan medan vi åkte från mammas lägenhet till släktgården. Det var -35 grader och inte läge att kliva ur bilen. Och man vill heller inte kliva ur när man är på väg till en plats hjärtat längtat efter i över ett och ett halvt år. 

Släktgården ligger i Olden i Krokoms kommun och byggdes av min mormors pappa på min mormors mammas familjs mark som skänktes i brudgåva, om jag förstått det rätt. Min mormor växte upp i huset och min mamma tillbringade varenda dag av sitt sommarlov där enda upp i vuxen ålder. Och jag några veckor om sommaren varje år med ett fåtal undantag.

Släktgården ägs och bebos av en av världens kanske underbaraste människor. Min mammas morbror. Han är väl det närmaste fadersgestalt hon någonsin haft och det närmaste en morfar jag och min syster kunnat växa upp med, eftersom min riktiga morfar aldrig varit med i bilden och min mormor inte träffat någon ny. 

Det var han som lärde oss fiska och som tog oss ut på skotertur i snön, som hjälpte oss tälja träfigurer eller bygga pilbågar och som skrattade i handen när vi lekte muslimer och tog hans lakar på vandring genom byn. Vi lekte nog inte muslimer, vi lekte nog magdansöser, men när man är tio år och inte ett dugg världsvan så var det nog samma sak. Vi tyckte i alla fall att vi var riktigt tjusiga i våra lakan och byborna bara ruskade på huvudet. 

I skuggan av klumpen ligger Olden, dit mina förfäder kom på 1600-talet och så vitt jag vet levt i harmoni med samerna i kampen om att överleva kylan och snön och isoleringen från omvärlden som var ännu större då än den är nu. Nu är det bara en timme eller så, beroende på väglag, från Östersund. Då var man tvungen att åka båt och vandra i brist på vägar.

Men idag kan man åka bil och det är perfekt avlägset. Och så in i norden vackert att det tar andan ur en, även på vintern när snön dolt alla färger i sitt djupa täcke. Det här är den enda plats som alltid för mig burit namnet "Hemma" trots att jag aldrig i praktiken bott här.