När man delar lite tankar kring inredning

(Bilder från google)
Nu när jag är i Jämtland insåg jag hur min tid i USA förändrat mig. Jag minns för kanske sju-sex-fem år sedan, hur jag och min mamma och kanske även lillasyster gick på en loppis häruppe, och hur mamma hänfördes över hur mycket fina allmogeprylar som såldes för nästan inga priser alls. Jag kommer ihåg att jag tänkte: Inte konstigt att det är billigt, det är ju så fult! Halvkasst måleri, klumpiga trämöbler och grälla färger. Inte alls i smaken på en snart vuxen konststudent tokig i rokoko.

Men så hittade mammas kollega ett syskrin och en kista i sitt soprum, tog med det till jobbet och frågade om mamma ville ha det. Jag var i behov av ett nattduksbord så hon sa ja. Jag fick bägge två, fult 50-tal, och jag var väl inte jätteförtjust i måleriet, men i hur smart förvaring särskilt syskrinet var. På den tiden bodde jag inte hemma, utan i Småland, så möblerna flyttade ner dit och kistan blev vårt soffbord och syskrinet nattduksbord. Jag köpte ett till för runt 350kr inklusive frakt på tradera, så vi hade ett på var sida sängen i bondrokoko. Sovrummet var neautralt vitt, och först då slog det mig hur vackert det var. Trots att det var klumpigt gjort, så fanns det en skönhet i möblerna som jag inte sett förut. Tankarna på att måla om dem försvann. Flera flyttar senare, avarv det sista till USA, har fått mig att se med nya ögon på det. Femtiotal eller ej, så ligger det ett fantastiskt hantverk bakom. Nu, när jag sitter här i Jämtland slår det mig att det som förr kändes klumpigt och grällt nu blivit en kär del av mitt kulturarv och jag suckar när jag ser det i inredningstidningar och tänker med längtan på mina två syskrin och min kista i modernare allmogestil som väntar på mig på Gotland. Tänk att man kan ändra åsikt så totalt! 
 
Att bo i ett land utan direkt arv har fått mig att uppskatat mitt eget. Från att ha varit helt ointresserad av vikingar är det numera etts tort intresse. Från att ha föredragit vitmålade möbler á la shabby chick känns det numera som ett allvarligt brott att måla om en gammal möbel. Jag älskade Antikrundan redan innan jag flyttade till USA, men nu har jag landat i en djupare förståelse av det dem alltid pratar om. Patina och historia är mer än bara yta. I USA finns urinvånarnas historia, men den är inte allas. Sedan finns varje individs historia, som dess förfäder bar med sig över havet. Alla är stolta över sitt arv och om jag fått en krona för varje "Jag är också svensk! Min farfars far var från Sverige" skulle jag vara rik nu. Att bo utomlands har fått mig att uppskatta mitt eget arv så mycket mer. Att bo i fuskbyggen har fått mig att längta efter gamla snickerier. Den enda kulturen som finns i Santa Barbara är den Mexikanska, och den har kommit att infiltrera min personlighet den också.
Även om jag har svårt för de grälla mexikanska färgerna är jag numera helt galen i kakel och i färg. Smutsiga grågröna och blå nyanser och även en del cerisa och röda letar sig in i mitt hjärta, då och då med en explosion av turkost. Färger som jag när jag ser tillbaka alltid älskat men aldrig vågat. Jag har varit så inställd på att ett hem ska vara så vitt som möjligt. Men jag är verkligen ingen vit person. Jag är en explosion av färger, medan min sambo är ett mjukt lugn. Tillsammans är vi den där balansen mellan för mycket och för lite, mellan galenskap och normalitet. Jag längtar efter att skapa ett hem med honom, eftersom att ingen av oss är rädd för färg och kontraster, mönster och galna idéer. Och jag tror att jag tar kaklet och färgen med mig från Santa Barbara, men hellre med Marrokanskt färgval än Mexikanskt.

Tiden i USA har gjort mig mer kär i Sverige och vår historia. Tiden i USA har lärt mig att uppskatat det som jag förr inte ansåg bra nog. I Sverige är vi så bortskämda med vår fantastiskt rika historia, fred i hundratals år, ett av världens tryggaste samhällen med fri skola och vård för alla. I Sverige klagar vi konstant och jag tror man måste komma bort ibland, restarta, för att se vilket fantastiskt samhälle vi har och vilken tur vi har som fötts och vuxit upp här. Kanske behöver man en sväng till staterna för att älska allmoge. Jag kan knappt vänta på att få skapa mig och sambon en liten vrå här hemma. Och för att inte glömma igen hoppas jag att vi kan resa ofta. Och få den där nystarten.  
Vad tråkigt livet vore utan förändringar och nya tankesätt!
#1 - - Hanna Karlsson:

Det är fantastiskt vackra möbler. Visst hade det varit tråkigt om man alltid var samma person och aldrig kan ändra sig...

Svar: Eller hur!
Annie Brickman