När man tagit några självporträtt

Kan man krypa ner under täcket och sova i hundra år, som Törnrosa? I så fall vill jag bara krypa ner i fyra år. Försvinna, sova, slippa se. Men samtidigt skulle jag antagligen inte heller vilja vakna och se den värld som formats medan jag låg där och ingenting gjorde. Jag skulle känna mig ännu svagare, ännu maktlösare, än vad jag gör just nu. 

I min fotoklass blev vi ombedda att ta ett självporträtt. Jag lämnade in bilden uppe till vänster. För det är sådan jag känner mig just nu. Som en kärlekens budskapsbringare i en tid av mörker. Ansiktslös, betydelselös, men ändå envist lysande. Jag skriker ut budskap om respekt, om allas värde, om att rädda vår miljö innan klimatet glidit oss ur händerna, om jämlikhet och rättvisa, om allas rätt till ett drägligt liv i fred. För på fyra dagar har Trump gjort mer skada än vad Bush gjorde under alla sina år som president. Hela USA skakar av ilska, frustration och sorg. Jag försöker tänka att det är en fantastisk erfarenhet att vara i USA just nu när Trump blev president, men det är svårt att hitta någonting bra när jag ser oron i vänners ögon. Vänner som inte bara kan flytta iväg hur som helst för att komma undan. Och sedan slår det mig: kan någon flytta undan? När USA's regering påstår att Klimathotet är en lögn och att människor har olika värde? Jag tänker och jag gråter när jag tänker, så jag slutar tänka. Tar ett djupt andetag och beslutar mig för att inte läsa nyheterna längre. Inte gå in på facebook. Inte gå ut i vardagsrummet där mina roomies följer utvecklingen skrattandes och skakandes på huvudena åt så korkade uttalanden att man tror att man hamnat i en komedishow och inte på en presskonferens där USA's presstalesman säger att han har en "allternativ sanning", att media ljuger och att bilderna och tittarsiffrorna är fel.

Jag stänger in mig på rummet och sätter på lugnande musik och drömmer för ett ögonblick om att få göra som Törnrosa. Men jag kan inte. Istället tar jag fram julslingan och tar abstrakta bilder på mig själv när jag dansar med den till ljudet av meditationsmusik så högt att politikernas röster blir ett lågt sorl i horisonten. Jag tänker inte låta Trump döda min tro på att det finns rättvisa i världen. Jag måste tro att vi har en chans endå. Vår jord. Mänskligheten. Att mörkret och girigheten och kortsiktigheten inte bara kan ta över och segra trots all demokratin säger nej. Jag är tjugosex år idag och jag vägrar ge upp min tro på att vi är starka tillsammans och att vi kan klara vad som helst, bara vi vill. 
 
Här är några självportätt utan titel, men fulla med förtröstan.