När man tog en promenad i -30 grader

Jag ska precis slå igen datorn och gå mot tåget. Det är +6 grader och slask här, men förra veckan var det helt annorlunda. Där jag var, där var det helt annorlunda. Vi hade mellan 20-35 grader kallt och när det var sisådär 25-30 minus tog jag en promenad i morgonljuset och bara njöt av att existera. Det var så kallt att tårvätskan frös på ögonfransarna. Men oj, så härligt det var.
Jag var väl ute i ungefär en haltimme innan kameran började låta konstigt. Den var täckt i vacker frost och jag vågade inte vila huden mot metallen av rädsla att frysa fast i den. Funderade på vad för kamera man skulle skaffa sig för att fotografera i så här extrema temperaturer. Och bara njöt av stillheten. Av att vara nästan ensam.
Njöt av att se solen gå upp och av att se snön gnistra. Det kändes som att vandra omkring i en saga och jag förstod med hela själen varför min mamma valt att flytta upp, varför mina förfäder valt att stanna. Här i dessa trakter har jag mer släkt än någon annanstans på jorden. Det är här jag hör hemma, fastän jag inte fick växa upp här på heltid. Jag hade turen att få vara sommarbarn där några veckor om året. Vinterbarn enstaka gånger.
När jag vandrade längs snötäckta vidder funderade jag på vilken tur jag har som har mina rötter här och som fått uppleva det på riktigt. Jag må vara född i en av Sveriges största städer men i hjätat är jag inte och har aldrig varit något stadsbarn. Det är här jag känner hjärtat slå på riktigt. När det är jag och naturen tillsammans. Vinden och fåglar som sjunger. Det är i dessa stunder som jag verkligen känner mig levande. 
Jag gick där och kände mig så lyckligt lottad som kan komma hit upp när jag vill och bara vara. Det här har i så många år varit platsen där jag laddar mina personliga batterier. Och att få komma dit nu var verkligen exakt vad jag behöver. Jag älskar att få chansen att bo och studera i Kalifornien, men de solbrända vidderna ger mig inte själslig energi såsom ängarna i Sverige gör.
Jag älskar platser som andas av historia, där man kan känna det förflutnas vingslag mot hjärtat när man ser gamla hus och gårdar som stolt blickar ut över landskap som vakat över generationer. Ens egna bekymmer känns så betydelselösa när man blickar ut över snötäckta berg så långt bort att det skulle ha tagit dagar att vandra till dess fot. Fast jag får erkänna att under promenader som den här så har jag inga bekymmer i världen. Hjärtat är lätt som snöfall och tankarna fria som vinden själv.
Och ögonfransarna frusna men blicken klar, när man vandrar till sitt tillfälliga hem,
med drömmar i hjärtat och frid i själen.
#1 - - Inger:

Jag är uppväxt i Stockholm från 3 års ålder men har mina rötter i Hälsingland. Tillbringat sommarlov och semestrar där. Numera kommer jag inte dit så ofta men väl där så "känner" jag mina rötter. Eftersom jag släktforskar har jag självklart svart på vitt att rötterna går långt bakåt i tiden men det är nåt med själva marken jag går på och skogen jag vandrar i. Det känns så självklart. Det är häftigt!

Svar: Eller hur! Det är en mäktig känsla! Och att släktforska gör ju att man har kunskap som gör det ännu mer speciellt!
Annie Brickman

#2 - - Hanna:

Vilka härliga bilder! Vintern måste vara min favoritårstid :D

Svar: Tack!
Annie Brickman

#3 - - Anki:

Men så vackra bilder och mysigt du berättar! jag känner igen mig i texten, jag älskar också att vara ute i naturen och bara "vara" och njuta av livet. Ser verkligen helt magiskt vackert ut!

Svar: Åhh tack! <3
Annie Brickman