När man summerar veckan

 
Ännu en vecka utan fritid har passerat. Kameran har legat i väskan och vilat men våra telefoner har varit med och tait en hel del bilder. Jag känner att berget av saker att göra bara växer, men jag känner också att det bara blir roligare framöver. Den här veckan har varit mycket omtumlande. Fruktansvärt omtumlande. Både underbar och färjävlig, en balans som kanske behövs för att man ska orka med det. Den började på Gotland, med Aledalsvecka, bankbesök och en kabel som blev genomborrad, en sambo som reste iväg till fastlandet dit jag sedan kom efter med bilen. Bilresa till Hallstahammar för ett stopp på vägen och sedan upp vidare mot Jämtland, mot renar och rävar, loppisar och auktioner, släktingar och tystnad. Jag behövde komma hit, om än bara några dagar. Hämta andan.

 
Den här veckan har jag lärt mig...
... att följa min magkänsla och stå fast.
... att kommunikation är grunden till en bra relation oavsett med vem, och utan kommunikation fallerar allt.
... att även "vuxna" människor kan var extremt outbildade och beté sig som barn utan egentlig anledning. Ibland får man som den yngre helt enkelt ta ansvaret som brukar ligga hos den äldre. Flera gånger den här veckan har jag fått hålla god min och vänta ut en äldre människa beté sig illa. Ålder ger inte alltid vishet, men däremot en hel del självgodhet i ett flertal fall.
 
 
Den här veckan har jag...
... känt mig otroligt oälskad och oönskad i mitt nya hem, men otroligt älskad och uppskattad på jobbet.
... hälsat på farmor igen, och lunchbesöket blev ett en övernattning.
... stressat sönder mig och nästan kraschat, men som tur var fanns sambon där och fångade upp mig.
... varit på gårdsauktion och bjudit lite, och sålt av en del av det på loppis dagen därpå.
... rest själv i bilen i sju timmar och suttit och funderat hela vägen. Välbehövt och inte lika tråkigt som jag trodde.
... hämtat hundvalp!
 
Jag har gråtit mer än någonsin i år, men också skrattat mer. Jag har återupplevt gamla minnen och skapat nya. Jag drömde om en framtid i huset sambon är född och uppvuxen, och lät sedan den drömmen gå. Inte för att huset är borta, utan för att den här månaden har fått mig att förstå att jag prioriterar min relation mycket mer än ett eventuellt hus. Vi kanske köper någonting eget i framtiden, men att bo i någon annans fungerar hittills inte särskilt bra. Vi har inte gett upp hoppet om förändring och förbättring, men tillsvidare har jag lagt alla drömmar på is. För jag har redan drömt och fått mina drömmar krossade och vet hur ont det gör. Hellre inga drömmar alls, än krossade drömmar som skär ens fötter när man går vidare. Den här veckan har varit en berg- och dalbana där jag insett att det viktigaste i mitt liv är min sambo och den familj vi sakta bygger upp. 
 
Jag har längtat efter...
... vår valp. Så innerligt och av hela mitt hjärta. Och hon är här nu, mycket underbarare än vad jag vågade drömde om!
Jag har drömt om...
... att ha ett eget boende med min sambo. Inga rumskompisar, styvbröder eller svärföräldrar. Bara vi, och vår familj. Ingen att fråga om lov eller be om ursäkt till, ingen som ställer orimliga krav eller anklagelser, ingen som bråkar över småsaker. Vi är fortfarande i bråk med våra förra rumskamrater om lägenheten i USA.
Jag har önskat...
... att den här sommaren tog slut snart. Jag längtar efter julen, efter filtar och ljusstakar i fönstren. Och efter tid. 
Men veckan har inte bara varit mörk. Den har även varit fantastisk. Jag sålde "skräp" på en bakluckeloppis i helgen åt mig, min moster och mamma. Det blev oväder och inte så mycket folk men det var supermysigt och pengarna finansierade lagningen på bilen... ja, bildäcket blev förstört på vägen till Autionen. Men loppisförsäljningen täckte den kostnaden. 
Och så hämtade vi henne med stort H, vår Hollie. En kavat och supermysig liten dam så full av kärlek att jag tror att mitt eget hjärta ska explodera. Och nu är det måndag och vi lämnar Jämtland för Gotland. Och förhoppningsvis blir den här veckan underbar och inte som den förra. Men med Hollie vid min sida och sambon som skyddar min rygg känner jag att vi tillsammans klarar allt. Vår lilla familj.