När man summerar veckan

 
 
Den här veckan har jag lärt mig...
... vad ett VAT-nummer är.
... att Skarphäll ligger ganska centralt vid Visby.
... att ta ett djupt andetag och tvinga mig själv att ta kontroll. Finns tiden, är det möjligta tt kontrollera känslorna också.
... att Hollie är sjukt smart. 

Valpen har lärt sig...
... att komma upp i sängen genom att först kliva på sin madrass.
... att sluta bita när man ropar "AAJJJ!".
... att vänta på ett "varsågod" innan hon äter sin mat.
Den här veckan har jag...
... arbetat mindre än jag gjort på hela sommaren, men mått tio gånger bättre.
... gått och lagt mig i tid och fått sova om nätterna, valpen sover till sju-åtta nu hon också.
... renoverat mer i sovrummet, spacklat, slipat, målat, tapetserat...
... försökt övertala katten att gå ut, men hon vägrar lämna övervåningen.
... skrattat mer än någonsin i sommar.
... byggt om på jobbet och fått massor av beröm av kunderna.
... mött två kändisar. Det är så kul att se "kända" människor på riktigt, dem är ju bara människor som råkar vara lite kända. 
 
Jag har längtat efter...
... att få klart sovrummet! Få känna mig hemma. Att jag bor någonstans... att inte ha ett "hem" tär verkligen. Alltså, vi har en bostad vi kan vara i, men ingen egen plats som är vår att bestämma över och verkligen slå sig till rätta i. I varje familj finns en kultur, som man växt upp i och skapat eller lärt in. Just nu bor vi på ett sätt där minst två sådana kulturer krockat och det känns som om livet står på paus. Det värsta jag vet är att vara beroende av andra. Att vara självständig är det jag värderat högst sedan tidig ungdom, och att nu bo i någon annans hus, på deras nåder, på obestämd tid, är det jobbigaste jag varit med om. Tidigare har allting varit tidsbestämt, upphandlat, avtalat och uppstyrt. Det finns en stress i det också, men också en trygghet.
 
Nu bor i vi i ett hus som ägs av sambons pappa, som han och hans blivande fru delvis bor i, tills dess att dem bestämt sig hur dem vill bo och genomfört det. Vi hoppas med tiden köpa loss (min del) och ta över det (sambons del). Eftersom vi uttryckt att vi vill bo där och ta över, pratar sambons pappa om att helt flytta ut. Men det tar tid och det är mycket papper som ska lösas för att det ska bli av. Det innebär att vi inte känner att huset är vårt eller att vi kan/vill/vågar röra någonting tills dess att det blir vårt - om det blir det. Och dem känner att vi tagit över och att vi förändrat fär mycket redan så att dem känner sig ännu mer utflyttade. Det var bråkigt ett tag, där framförallt jag kände mig anklagad för att ha flyttat/slängt saker som jag aldrig ens sett. Jag kände att jag fick skulden för allt som dem störde sig på, bara för att jag uttryckt att jag vill förändra. Så när någonting ändrats har alla antagit att det varit jag. Det fick mig att känna mig ovälkommen och illa behandlad, och jag ville bara flytta ut igen, vart vet jag inte. 
 
Det där med boende är så viktigt, att man kan komma hem och slappna av, känna sig trygg. Jag har inte kunnat det på hela sommaren, egentligen inte på drygt fem år. Jag har känt mig som om marken skakat och som om jag aldrig kan vila, som om jag tassar på tårna för att inte göra någon irriterad samtidigt som jag bara vill lägga mig ner i gräset och andas. Jag accepterade redan tidigt att allt jag drömmer om får vänta. Att om vi någon gång får ta över huset, då är det tid att drömma. Nu drömmer jag inte om något mer än sovrummet. Allt annat har jag stängt av. Tidigare så har man alltid vetat. Nu hänger tiden vi bor här på någon annan. Någon annan ska besluta, bygga/köpa boende, lägga om lån, planera, fundera. Om vi ska ha råd med lån behöver vårt företag komma på fötter. Det kan ta två år, det kan ta fem. Jag och sambon kan inget göra för att påskynda processen. Vi har knappt någon insyn i hur det går. Vi bara vet att tills det är löst så är vi inneboende här. I drömhuset. En situation som är underbar eftersom att huset och läget är mer än jag någonsin kunnat drömma om, men ovetskapen och osäkerheten och att inte ha behörighet att göra ett endaste dugg gör så ont, så ont. I alla andra boenden har jag kunnat flytta in. Här kan jag bara stanna. Avvakta. Leva på paus. Inte våga drömma om renoveringar, om barn, om DIY-projekt, inredning... Boende är så viktigt, så avgörande, fast man önskar att det inte vore det.
 
För annars? Om vi flyttar till lägenhet så länge? Om vi ens skulle kunna få en lägenhet med tanke på att ingen av oss har fast, trygg anställning. I en hyresrätt försvinner pengar vi vill kunna spara till framtiden, till renoveringar och till företaget. Då försvinner kanske tid, när man behöver pendla längre sträckor. Möjligheten till att vara ute, till parkering och trädgård. Det vore inte heller optimalt, men kanske den enda lösningen, om det här fortsätter. Vi får se. Vi tar en dag i sänder. Kanske blir det bättre nu när sovrummet blir klart, och vi får en plats som känns vår. Ett ställe att dra oss tillbaka till. Stänga in oss i. Som vi skapat själva såsom vi vill ha det, med våra regler och vår kultur. Enkla saker, som man stör sig på. Hur man förvarar saker, hur man städar, vanor...
 
Jag har drömt om...
... att ha ett eget boende med min sambo. Fortfarande. Men vi har landat i att försöka klara av att bo som vi bor. Vi tycker egentligen inte att det finns några problem förutom dem vi skapar med bristande kommunikation. Jag drömmer om att ta över den här gården med min sambo, driva den på det sätt vi funderar på. Steg för steg skapa någonting tillsammans. Någonting nygammalt.
 
Jag har önskat...
... att bli sedd för den jag är istället för den folk förväntar sig att jag ska vara. 
... att det blir jul snart, för jisses vad jag älskar julen.
... att valptänderna ska vara klara, för aj aj aj vad ont det gör i näsan nu när Hollie bits!