När Annie...

I våras beslutade jag och sambon oss för att skicka våra saker till Sverige, så vi började jakten på ett företag som flyttade mellan länder. Efter mycket mejlande och research så fastnade vi för ett som verkade bra, och skrev kontrakt med dem. Så kom den avtalade dagen och två underbara män kom och hämtade samt packade in allting i lådor. Jag tror det blev 23 kollin tillslut, mycket mer än vad vi tänkt flytta från början. Men det kändes bra, och några dagar senare fick jag mejl om att det packats in och väntade på att båten skulle avgå. Sedan blev det tyst i veckor.

 

En vacker morgon skulle jag gå upp och plocka tomater och vaknade till noticen om ett mejl klockan fyra på morgonen i mobilen. Eftersom det var från företaget vi anlitat så öppnade jag genast och fick en chock. Vi skulle behöva betala nära trettio tusen kronor i tull för en leveransförsening som uppstått på grund av en inspektion. Efter mycket mejlande fick vi sedan förklarat att det inte var vi som skulle betala summan, utan endast en liten del av den, på ca 2500 kronor, vilket kändes mer rimligt. Sedan har tiden gått, vi fick ett mejl om att leveransen lämnat den amerikanska tullen, och sedan dess har det varit tyst igen. Jag har mejlat, mejlat och mejlat om besked men inte hört ett ljud. I slutet av förra veckan skulle containern ha ankommit till Göteborg. Idag tröttnade jag på att vänta och mejlade Göteborgs hamn direkt, så jag hoppas att det äntligen kan komma ett besked om vart, när och hur vi får vårt flyttlass. 

 

Det är frustrenande men samtidigt berikande att tvingas gå och vänta på något. Man måste vara kreativ och lösa situationer som uppstår till följd av att man inte har den utrustningen man behöver, i mitt fall blixtar, datorn och redigeringsverktygen. Sambon har klarat sig på att låna stativ av andra i väntan på att hans kommer till Sverige. Man inser att man inte är så beroende av saker som man trodde att man var, samtidigt som man verkligen uppskattar hur bra design förenklar livet när man tvingas hitta nödlösningar. Snart, snart hoppas jag att vi får besked, så vi får veta om vi måste hyra lastbil eller om företaget skickar hem sakerna till oss, så vi kan boka biljetter och se till att inte boka in jobb.

 

Saker. Prylar. Tänk hur beroende vi är av dem och ändå hur lite vi faktiskt behöver dem när det kommer till kritan. Innan jag flyttade till USA kom en äldre herre in i butiken och ville lämna tillbaka en kaffebryggare som inte fungerade korrekt. Jag frågade vad felet var, och han svarade: "Den brygger kaffet för fort, så jag hinner inte bre min macka".

Jag kommer för alltid att bära med mig dem orden i hjärtat, om hur vi ibland anpassar vanor efter saker istället för tvärtom, och hur beroende vi är av att saker ska vara som vi tänker att dem ska. Saker ska få livet att fungera smidigare, inte styra vår vardag. 

 

Med dem orden önskar jag en trevlig vecka och åker till deltidsjobbet i butiken.