När man haft trädgårdslek
Äntligen. Det här. Sommar, gräs, kvällsljus. Värme, fågelkvitter och frisk luft. Inga bilar som bullrar, inga sirener som tjuter. Bara syrener som doftar, vinden som susar i trädtopparna. Då och då rullar en bil förbi på landsvägen. Lycka. Total lycka. Det här är vad jag drömt om. Det här är det vi har drömt om. Pratat om när vi släckt lampan om kvällen och pratat om hur framtiden bör se ut. Vi pratade om det här. Om trädgårdsarbete i kvällssolen om sommaren. Nu börjar sambon kvickna till efter sin förkylning och vi tillbringade solens sista timmar utomhus.
Vi planterade smultron och hallon i trädgården intill husknuten. Till helgen hoppas jag på att vi kan ägna mer tid där ute. Rensa ogräs mellan stenplattorna och göra iordning uteplatsen. Bjuda över vänner framöver på grillat. Men först måste vi leta fram grillen ur busken. Det finns så många små saker att göra här, och jag vill göra alltihop. Men det finns en härlig känsla i att ta en sak i taget och inte stressa fram. Trädgården här har varit igenvuxen i flera år. Ett till eller två skadar inte så mycket. Hela huset behöver renoveras. Att vänta lite till är inte hela världen. I huvudet har jag redan renoverat både en och femtiotre gånger. I verkligheten kommer vi bara att ta oss an ett rum nu i sommar, och kanske ett till i höst eller mot sommarens slut. Enkla saker. Kosmetiskt. Men att drömma och fantisera räcker gott för mig. För nu har jag inte längre några hemska roomies. Nu är jag där jag drömde om att vara. Bland rosor och fågelkvitter. Med världens bästa sambo vid min sida.
Vi planterade två sorters hallon och skojade om hur populära dem kommer att vara om några år. En liten ö av röda bär i en trädgård att leka i. Om några veckor kommer valpen och om någon vecka flyttar min vuxna katt hem. Det känns som om det här är början på det liv vi pratat så mycket om. Ett liv där levandet är i fokus. Där kvalité kommer före kvantité. Och där lugn prioriteras och stress skärs ner. Kontrasterna är stora mellan vad jag vill plantera i trädgården, där jag långsamt vill se allting byggas upp, jämfört med i Växthusen, där fokuset ligger på produktivitet. Jag ville ha allting i trädgården, men sambon ville i alla fall "boosta" sina kryddväxter i växthusen i början. Jag kiknade av skratt. "Boosta" sina växter. En gång gamer, alltid en del gamer...
Jag älskar växthusen, fastän dem är slitna. Jag älskar hur varma dem är, och ljuset i dem när det är kväll eller tidig morgon. Men jag föredrar trädgården och den öppna himlen, bristen på stress och känslan av att vara ett med naturen. "Vi har väl inte bråttom?" frågade jag när sambon ville odla i växthuset. "Nej, så varför stressa med att plantera ut allt i trädgården?" retades han. För att jag är ivrig att få gräva i jorden, få vara i trädgården och få se den växa upp till något mer vårdat än det är just nu. Jag är för ivrig, alltid, för ivrig.
Sambon däremot är så lugn. Även när han råkade sätta en för stor planta i en liten kruka. Lite muskelstyrka, men ingen irritation. Den där växten satt verkligen fast där inne. Men tålanmod löser allt. Iver löser väldigt lite. Tillsammans håller vi en alldeles lagom balans.
Och nu har vi tagit de första trevande stegen mot en trådgård här i Sverige. Sått grunden till vad vi hoppas kunna njuta av i framtiden. Påbörjat vår lilla vision av drömlivet på Gotland. Och nu växer kryddorna sig starka i Växthuset i väntan på att ställas ut i trädgården. Smultron och hallon återhämtar sig så sakta ute i det fria. Och jag och sambon går och lägger oss renskrubbade från jord och med kroppar trötta av grävande och bärande, men sinnena avslappnade och lyckliga.
Och så påbörjades andra helgen i Sverige, med trädgårdsarbete och själslig ro.
Ni verkar så fina tillsammans och från bilderna ser det ut som rena drömmen där ni ska bo. Vilket hus! Å trädgården... Önskar er många härliga kvällar (och dagar) i den.