När man hunnit landa

Idag är det en vecka sedan jag vaknade och insåg att vi var hemma. Att "hemma" nu betyder Gotland, inte Santa Barbara eller Göteborg. Att vi inte bara är här på besök, här för en stund. Vi är här och förhoppningsvis för resten av livet. I alla fall som bas, sedan kommer vi ju inte tillbringa varenda kvarvarande sekund av livet på Gotland. Bara om någon vecka åker vi till Jämtland och hämtar hem katten, kramar mamma och hälsar på vår valp.
Men hur har de första sju dagarna varit då? Sambon blev sjuk och har legat däckad. Jag har röjt bland sakerna, slängt, packat om, sorterat och till viss del packat upp. Det var otroligt känsliga dagar, de här första. Jag kraschlandade verkligen. Det känns lite som om jag har hållit andan och spurtat i ett halvår och plötsligt kommit i mål. Jag föll ihop, helt slut. Åsynen av alla lådor gjorde mig gråtfärdig och alla saker som skulle göras de första dagarna stressade sönder mig, tillsammans med känslan av att flytta in vara gäst i någons hem snarare än att flytta in i ett blivande hem. Jag kände mig vilsen, besviken och ensam. Sorgen efter Lady slog till som ett slag i magen när jag plötsligt var bland hundar igen, på en plats jag längtade efter att visa för henne. Så de första dagarna var riktigt, riktigt tunga. Men vi tog oss igenom dem tillsammans, jag och sambon. Och nu är de tunga dagarna över och han börjar friskna till och mina känslor har lugnat sig och löper inte längre amok. Att få plocka upp saker ur lådor och placera ut omkring i huset har gjort att jag känner mig aningen mindre som en gäst, och jag har fått ta tag i de mest aktua sakerna som skulle fixas. 
Men det är bättre nu, ja, till och med helt fantastiskt. Jag har landat. Fått andas. Fått börja komma till rätta. Träffat folk och fått känna mig välkommen. Fått sova ut jetlaget. Fått bli nostalgisk när jag hittat gamla skolkort från tre års ålder och uppåt (sjuan på bild ovan) där man chockas över hur lik man är sig samtidigt som hur omodernt allting ser ut fastän det inte är så hemskt länge sedan... och inom några dagar startar vi igång med att ställa i ordning det rum som kommer att bli vårt sovrum framöver. Vi ska bara enas om banala saker som tapeter...
Ett steg i taget vandrar vi mot framtiden, hand och hand, lyckliga i nuet. <3