När man slösade 16 timmar på Island

När jag var nitton år tog jag en kurs i filosofi. Den lärde mig att rätt och fel inte existerar, likaså existerar inte heller sant eller falskt. Dessa ord, som vi bygger hela vårt samhälle på, är produkter av våra värderingar, fördomar och upplevelser, individuellt och kulturellt. Dessa fyra ord kan bygga fredsavtal, få människor mördade eller stifta lagar. Jag fick lära mig att hur vi använder dessa ord styr hur vi lever våra liv. Tänk er själva. "Att resa är jobbigt". Sant eller falkst? "Att resa är..." ...är bara en värdering eller en förväntning. Och genom att avsluta meningen, eller inte ens ställa den, så förändrar du din upplevelse av resan. 
 
Fakta: Jag och min smabo behövde lämna Santa Barbara, USA, och komma fram till Gotland, Sverige. Vi bestämde oss att göra något de allra flesta inte gör. Vi försökte göra resan så stressfri som möjligt genom att planera in så mycket tid som möjligt. Vi hade kunnat ta ett direktflyg från LA till Arlanda. Men när vi kikade på biljetter såg vi att det var mycket billigare att stanna till på Island. Så vi tog chansen att ta chansen och göra det till ett romantiskt äventyr. Vi landade på Island vid tretiden och hyrde en bil vid fyra. Trötta och Jetlaggade som vi var kändes det mer som frukost än som middag, fastän klockan han bli fem innan vi satte oss ner på en mysig resturang som vi blivit rekomenderade för att fira att vi landat i Europa.
Vi delade på en underbar pastarätt som jag tror kallades "skaldjurspasta", och den innehöll både fisk och räkor. Den smakade friskt, fräscht och krämigt, och vi tittade förbluffat på varandra och insåg hur mycket vi saknat riktig mat. Hur lite räkor smakar i Santa Barbara, jämfört med på Island. 
Resturangen hade för övrigt inte bara mat, utan fantastiska tårtor, så vi slog till på en Karamellkaka, och så fick jag riktigt kaffe. Kaffe som smakade kaffe, inte blask. Kaka som smakade karamell och choklad, inte socker och konserveringsmedel. Och sambon satt tålmodigt och väntade på att jag skulle fotografera klart någon gång så att han fick hugga in. 
Mätta och belåtna begav vi oss av iväg längs kusten med vår lilla hyrbil. "Brun" kallade uthyraren den. Jag har aldrig förr sett en brun nyans som ser ut som den där bilen, men säger han det får jag ju lita på honom. Det är ju ändå hans bil...
Så vi begav oss ut på äventyr i en isländsbrun bil och sambon hittade "min" (min systers resekudde som pappa glömt kvar hos oss när dem var på besök) reskudde och somnade bums, vaggad till sömns av mina våldsamma försök att köra en bil med växellåda igen. Det bar i sakta mak av längs med den karga, Isländska kusten. Det duggregnade och luften var klar och frisk och husen skandinaviska, med avskalade fasader och kantiga former.
Jag stannade då och då för att andas frisk luft och se på landskapet. Kanske vid vart tredje/fjärde stopp fick kameran lite luft den också. Men det mesta var ganska likt sig, och likt varandra, att det inte fanns något stort behov av att föreviga det på bild. Jag behövde bara se det, inse att det var verkligt. Att resan inte bara var en dröm. Och sambon slumrade i bilen, vaknade då och då till och tittade ut med någon yrvaken kommentar. 
Jag tog några korta små promenader. Gick längs vägen eller ut en bit på fälten bland stenarna. Gick längs en kyrkogård och funderade på hur islänningarna som vilade där rest under sina liv. Om dem liksom jag stått med en fot i en värld och den andra i fjärran, men dragits tillbaka från främmande vidder av längtan hem.
Längtan tillbaka till det älskade, det bekanta, det invanda. Det man från barnsben fick lära sig var "rätt". "Rätt" kultur, "rätt" värderingar. "Rätt" sätt att baka eller laga mat på, "rätt" sätt att inreda eller prata. För mig är världen min arbetsplats, men Sverige kommer alltid att vara "rätt" hem.
#1 - - Inger:

Åh wow vilken fantastiskt äventyr! Det ser helt magiskt ut.

Svar: Tack!! :-D
Annie Stumle