När det man inte trodde var möjligt hände

När jag var tio-tolv år gav min farmors bästa kompis mig en ICA-kasse fylld med böcker och hon skrockade "Dem här kommer du att älska!". Jisses, så rätt hon hade. Jag har läst de där böckerna säkert 3 gånger även om det är sisådär sju böcker på minst tusen sidor var. Första boken har jag läst fem-sex gånger i alla fall. Året innan jag flyttade till USA hörde jag att dem skulle bli en TV-serie. Skräcken slog till. Skulle dem förstöra den? Filmatiseringar brukar sällan vara i samma klass som böckerna. Jag gick med i en facebookgrupp där tusentals fans tyckte och tänkte, delade och funderade. Författaren själv var med i gruppen och det kändes som om hon var medveten om hur nervösa vi fans var. Hon var delaktig i serien i vartenda beslut och när seriens första avsnitt sändes hade jag bara varit i USA i dagar.

Besvikelsen var chockartad. Skådespelerskan som hade huvudrollen var helt annorlunda än hon skulle. Istället för en humoristisk, knuggig och whiskeyögd kvinna med långt, tjockt lockigt hår, stod där en nära på anorektisk, korthårig brud med iskalla, blå ögon och kortklippt hår. Vi fans skrek i vånda och plåga men erkände ändå att hon gjorde ett bra jobb... hon var bara helt fel.
 
Jag såg första sässongen och jag hatälskade den. Jag avskydde huvudrollerna och tyckte att fel personer fått fel roller. Samtidigt så var serien ruskigt bra, designen fantastisk, musiken hårresande och klädseln helt perfekt. Språket fick mitt hjärta att slå fortare och humorn från boken fick nytt liv med fler karaktärer och snabbare tempo. Jag såg aldrig andra sässongen. Det var inte värt besväret, eftersom man var tvungen att betala för serien på en egen plattform. Det var bara dyrt, krångligt och serien var inte bra nog. Sambon hade råkat se snuttar av programmen och kommenterade att han tyckte den verkade intressant, så jag föreslog att vi skulle se den. Orden hängde i luften, drev iväg med vinden och glömdes bort.
Två år senare får vi inloggningsuppgifterna till en väns nätkonto för att se en film. På kontot fanns Outlander. Jag påpekade att vi borde se den, men sambon var tveksam. Jag tjatade, mest för att jag kände att det gått tid nog för mig att smällta det som inte var bra och att jag vant mig vid att se "fel" skådisar i rollerna. Efter någon timmes tjat gick sambon med på det. och tvärfastnade.
 
Så nu på ett par dagar har vi sett hela sässong 1. Han kan inte sluta titta. "Ett till? Bara ett? Vi kan väl börja titta?" ber han med stora valpögon. "Jag kan inte, jag har skola i morgon" svarar jag. "Men du har lov sen, du kan väl vara lite trött på sista lektionen...?". Vem kan stå emot? Så nu har vi sett klart sässong 1, och jag kan inte annat än att rekomendera den om ni inte sett den. Humor, kärlek, svek och dramatik. På skotska. Så har ni påsklov, helg eller bara lite ledigt, bädda ner er i soffan och slå på. Värt varenda minut och lika bra som boken den baserades på, bara annorlunda.