När Annie...

Några gånger i livet får vi äran lära känna och tid att älska änglar. Dem kommer till oss och fyller våra liv med kärlek, insikt och glädje. Dem stannar inte för alltid. Det vi har med dem är för vackert, för underbart för att kunna vara i evigheter. Men den tid vi har är helt obeskrivbar. En sådan ängel i mitt liv heter Lady, och hon var efterlängtad och älskad från första studen. Det var med hennes hjälp jag tog mig ur ett destruktivt förhållande och hennes förtjänst som jag valde livet, hittade tillbaka till glädje och mening igen när allting bara var tomt. Jag visste redan från början att vår tid tillsammans var begränsad, och det gjorde mig väldigt tveksam till att flytta till, och stanna en längre tid i, USA. 

Jag vet inte om jag någonsin får träffa henne igen, om jag någonsin mer får krama henne eller vandra med henne. Hon diagnostiserades idag med blodcancer. Överlever hon operationen har hon månader, kanske ett år, var att leva. 

Just nu tar vi varje dag i taget. Om hon lever till slutet av Aprill kommer jag att komma hem och hälsa på över mitt lov. Om hon lever när jag tar examen i slutet av Maj, flyttar jag hem redan då för att få vara med henne den tid hon har kvar. Jag kanske aldrig mer hinner träffa henne, och det är i så fall okej det också. Jag vet att hon är omgiven av kärlek och i trygga händer. Jag vet att hon känner sig älskad. Det finns ingenting jag ångrar, och lämnar hon mig nu, lämnar hon mig med fantastiska minnen och ett rikare liv.

Lady's sjukdom kommer att påverka den tid jag har kvar i USA. Det kommer inte att gå en dag utan att jag tänker på henne. precis som det inte gått en dag sedan jag flyttade hit, som hon inte funnits i mina tankar. Kärleken till ett djur är så annorlunda och på många sätt större än kärleken till en människa. Det finns en desperation och en ärlighet i kärleken till ett djur som inte existerar i någon annan kärlek jag känt. Kärleken till en familjemedlem är djup och trygg. Till sambon är den fladdrande ibland, stillsam ibland, ibland en varm glöd och ibland ett inferno. Men kärleken till mina djur är äkta och intensiv såsom kärlek är när man bara har en begränsad tid tillsammans och när man saknar ett gemensamt språk vilket utesluter möjligheten för missförstånd och onädiga bråk. Med djur kan man inte gräla, bara älska.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att hon får leva så länge som möjligt. Så länge hon är smärtfri och glad. Jag höll henne i mina händer (hon var för liten för mina armar) när hon var två veckor gammal och sedan dess har vårat band bara blivit djupare och finare för varje år. Hon är sju nu. Jag hade hoppats på att få ha henne i åtta, medellivslängden för en Rottweiler. I hemlighet drömde jag om några mer, eftersom hon är blandras och Flat Coats lever längre. Men om det är så att vår tid tillsammans är slut, så har jag fått sju helt fantastiska år, och jag i tre av dem har hon fått skämmas bort och älskats av en människa jag älskar bottenlöst. Bättre liv kan varken en hund eller människor få. Vilka äventyr vi fått ha. Som hon har utvecklat och påverkat mig, min Lady. Hon är och har alltid varit den bästa hund man kan drömma om.

Fuck cancer.