När elen går fel

Jag hittade inte off-knappen. Ni vet, på alla verktyg i träslöjdssalarna finns det ju en röd och en grön knapp, av och på. Men inte den här slipmaskinen. Jag höll min ovala träbit, en blivande bordsskiva, medan jag kikade runt hela maskinen och beslutade mig för vad jag skulle göra. Jag kunde antingen lämna maskinen obevakad och gå och be om hjälp. Eller så kunde jag dra i den lilla gula spaken med en blixtsymbol på. Blixtar har ju med el att göra, så det kanske i värsta fall var nödbromsen. Jag kikade mig omkring. Jag var ensam, min chef runt hörnet. Jag tog ett djupt andetag och tänkte att jag skulle få rejält med skäll om jag lämnade en maskin obevakad för mer än några sekunder. Så jag chansade. jag drog i den gula spaken och maskinen dog. Så gjorde även belysningen i den fönsterlösa verkstaden. Hela byggnaden blev kolsvart.
 
 
Jag stog stilla och vågade knappt andas. Vad gör jag nu? Min chef ropade från någonstans att lokalen skulle utrymmas. Två av mina kollegor kom utsnubblandes från personalrummet, den ena med telefonen lysande. "What happened?" ropade dem.
"I have no idea" svarade min chef och öppnade porten ut, så att det starka solljuset vällde in och bländade oss. "But you guys have to get out. I'll look into it, just wait here."
Vi gick ut, blinkandes och kisandes. Klockan var strax innan ett, kanske. Mitt huvud snurrade. "I think it might have been my machine" sa jag oroligt. "I turned it off just seconds before the lights went out".
Min chef hörde det och började skratta. "It was not your machine Annie." Sedan försvann han in i mörkret. Vi stod där en bra stund och en av grabbarna tog fram mobilen och började googla. "It's the wireing!" utbrast han "Two powerlines has fallen at Alta Loma!". 
Jag mindes först inte vad Alta Loma var för någonting, men det var vägen som korsar vårt campus, den som jag korsar varje dag uppe på vår lilla bro. Jag var så lättad. Min maskin var inte orsaken till elfelet! 
 
 
Efter ungefär en timme stängdes hela campus ner och vi blev alla hemskickade. Det var en underlig timme, vi försökte arbeta vidare med batteridrivna maskiner i ljuset frå porten. Men sedan kom väktarna och meddelade att hela skolan skulle stängas ner för resten av dagen. Gatan och bron var avstängda. Det hade börjat regna. Dem var oroliga att skolan kanske skulle bli tvungen att hålla stängt imorgon också. Utan el, utan belysning, ansågs det för farligt att bedriva undervisning. Jag gick hem och skrattade lite åt hur beroende vi är av el idag och hur panikslagna vi blir när den slutar fungera.
 
 
Jag gick och det regnade lite halvhjärtat från något enstaka moln på en annars klarblå himmel, såg brandbilen som spärrat av vägen där ledningen fallit. Gick förbi bilköerna och var glad att jag inte kör till och från skolan. Insåg att det tog lika lång tid för mig att gå ner från skolan ned för backan som det tog för bussen att köra. Insåg att det här betydde resten av kvällen ledigt, och kanske inget prov imorgon, om skolan håller stängt. Insåg att det här var ett välkommet avbrott för mig och att jag längtade efter att komma hem. Och hemma fungerade elen, så jag kunde skriva det här inlägget och så på TV:n. Lägga mig på sängen och bara slappna av en stund. Tänk, så konstigt det kan bli. För att ett träd faller på fel ställe, ändras planerna för omkring 20 000 studenter och hundratals lärare och arbetare. Tänk hur sårbara vi är, vi människor i vårt avancerade samhälle.
Bussen som fick köra i promenadtempo ner för backen.
#1 - - Dan Brickman:

Typiskt att det skulle hända precis när du slog av maksinen. Jag hade reagerat precis som du :)

Svar: Haha eller hur! XD
Annie Brickman