När hemflytt är bestämd

Jag föddes i Göteborg en tidig vintermorgon men lärde mig snart att inte tänka på Göteborg som mitt hem. De andra barnen förklarade vänligt men bestämt att jag inte hörde dit. Jag var hitflyttad. För mina föräldrar var inte härifrån och jag kunde inte uttala "R" korrekt. Min bästa kompis sa en gång "Jag är här ifrån, men Annie är bara född här" och under alla år som följde fanns det alltid en stress i hjärtat om att inte höra till.

Jag växte upp i ett litet samhälle intill Götaälv och vi bråkade alltid om vilken sida som var "rätt sida älven". När jag kom upp i tonåren insåg jag att jag bodde på fel sida, och jag tillbringade varenda vaken minut på den andra så att jag inte skulle behöva åka hem. "Hem" var en förort i förfall, där vackra villor i prydliga rader tittade snett på höga hyreshus och där "centrum" var en byggnad som aldrig lyckades få sina butiker att gå runt. Men jag hade ändå en lycklig barndom, och varje gång vi reste för att träffa släktingarna runt om i Sverige knuffades jag in i rollen som Göteborgare, en roll som jag lärde mig spela med bravur. Med åren lärde jag mig att säga "R" och uttala Fiskekôrka som en riktig masthugetbrud. 

Men det var om somrarna jag åkte hem. 
Min mormor är från Jämtland, och min mamma var ett ständigt hemvändande sommarbarn i alla år under sin uppväxt nere i Alingsåstrakten, en tradition hon återupptog när jag var omkring sex år. Första gången vi for upp förstod jag inte vad någon sa, men det spelade ingen roll. Friheten, vänligheten och de öppna lekytorna fick den lilla flickan att känna sig mer hemma än vad hon någonsin gjort tidigare. Jag var inte "från Göteborg" i Jämtland, jag var "a-Evas yngsta ståsjas äldsta". Jag blev behandlad som om jag hörde hemma där, egentligen, jag bara bodde någon annastans. Hela min uppväxt drömde jag om att flytta dit permanent, ta över släktgården och aldrig lämna den lilla avlägsna byn, någonsin, eller kanske då och då för att handla. När alla mina vänner drömde om stadsliv och Göteborgs innerstad, eller om Stockholm, eftersom det vore nytt och ännu coolare, drömde jag om berg och tysta fiskesjöar, vindlande grusvägar och doften av regn mot ängsvidder. Problemet var dock vad man skulle försörja sig med för att kunna bo där, så avläsget från civilisationen, en tjugo minuter från närmsta butik och en timme från en stad. 
När jag var tjugoett år gammal klev jag på färjan på Gotland, redo att tillbringa en vecka med en av mina närmaste vänner, som desutom så sakta började stjäla mitt hjärta bit för bit. Han hämtade mig i hamnen och vi körde upp till Högklint, där vi satt och såg ut över Visby och nervöst försökte lista ut vart vi hade varandra. 

Götland hade allt jag alltid älskat med Jämtland: de vackra, fria vyerna, de vänliga människor med sjungande dialekt, hantverket och fridfullheten, stjärnhimmeln och fågelsången. Men det saknade iskylan, svärmarna med myggor, de långa avstånden längs mörka grusvägar och svåigheterna avstånden skulle innebära med eventuella jobbmöjligheter. Från Gotland är det en timme till Stockholm med flyg, och från sambons familjehem är det tio minuter till Centrala Visby. För just det ja, den där killen jag åkte över för att träffa, är nu min sambo sedan snart tre år. 
 
Jag är stadstjejen som aldrig passade in i staden, och han är lantkillen som längtade efter något nytt. Vi är båda bekväma nog att uppskatta att bo nära butiker och andra bekvämligheter, men samtidigt bortskämda med att ha upplevt frihet och fridfullheten ute i naturen. Nu bor vi i USA, mitt inne i en av världens vackraste småstäder, men jag har så svårt att trivas här. Här finns inga skogar, inga öde vidder, ingen tystnad och bara ett fåtal stjärnor. Visst njuter jag av att kunna åka till en resturang på tio minuter, eller av att kunna gå till skolan. Men innan jag flyttade hit hade jag en körsträcka på 45 minuter enkel väg till jobbet, och jag gör det gladeligen igen om jag for bo på en plats som fyller mig med frid och livsglädje. Närhet till affärer må vara smidigt, men det gör mig inte lycklig. När jag sitter på vår balkong lyssnar jag till motorvägens brus, tågets tutanden, sirener på avstånd, fågelsång och skrikande eller skrattande grannar. Vi människor har en tendens att drömma om det vi inte har. Jag är nu redo att sluta drömma om livet på landet. Sista Maj blir det min verklighet. För nu är det bestämt.
 Sista Maj lämnar jag USA för Gotland, Sverige. Flyttlasset går den 22:e Maj och jag lämnar USA någon dag senare. Än vet jag inte om det blir till Jämtland först, eller om jag åker raka vägen till Gotland. Beroende på min hund blir det kanske några veckor i Jämtland innan livet på Gotland tar sin början. Men jag har äntligen landat i ett beslut. Hej Sverige, nu är jag på väg!
#1 - - Inger:

Visst finns det nåt fridfullt när man äntligen tagit ett beslut? Så spännande för dig/er, för nu börjar nästa kapitel!

Svar: Eller hur! Tänk att tankar kan påverka känslor så mycket!
Annie Brickman

#2 - - Dan Brickman:

Intressant det där med hemma. Jag har bott längre i Bohus än jag gjort i Hallstahammar där jag växte upp. Hallstahammar är i alla fall hemma :). Planerna för mitt flyttlass är inom 5år men det kan gå snabbare beroende på arbete och ny bostad. Fast det är inte helt säkert att jag flyttar just till Hallsta utan kanske någonstans i närheten :)

Svar: Exakt! :-D Det är så intressant, att ens boende och ens hem inte behöver vara samma sak. Så bra att du satt en tidsplan! Det är skönt att ha en vision, sedan behöver man ju inte följa den, det kan ju gå snabbare eller ta längre tid!
Annie Brickman