När man bjussar på sig själv

Först tänkte jag bara skriva att jag fotade under vatten här om dagen. Men då kändes det som om jag undvek någonting. För det är ju tyst här inne just nu av en anledning. 
 
Jag lever i en overklig verklighet just nu. Jag har pausat alla mina planer i väntan på vad som händer, i väntan på hur Cancern kommer att förändras. Flyttar jag hem direkt exter examen? Stannar jag här över sommaren såsom jag planerat? Det är ett vakuum i hjärnan just nu och samtidigt pågår verkligheten som om ingenting är annorlunda. Cancern växer i henne och ligger som en tickande bomb, men ingenting är egentigen annorlunda förutom att vi nu vet om det.

Jag får frågan hur jag mår. Jag måste svarar att jag mår fantastiskt, i alla fall när det kommer till mig själv. Jag är överarbetad och stressad över allt jag måste hinna med. Då och då dippar mina känslor och sorgen tränger sig på fastän den ännu inte är inbjuden. Mina dagar ser annars precis likadana ut som innan. Jag betar av alla punkter på schemat, jag skrattar och jag har roligt. Den enda skillnaden? Jag tar mer ledigt. Senaste dagarna har jag umgåtts mycket mer med vänner. Suttit stilla och andats, mediterat, tagit en tupplur i trädgården. Sådana saker. Tagit tid för mig själv. Och läskigt nog inser jag att det är något jag blivit så sjukt dålig på det senaste året. Det är nästan skönt att ha ett skäl att göra det nu. "Det är mycket som händer i livet just nu, jag måste vila...
 
Jag har aldrig varit på en bättre plats i livet. Aldrig fått så mycket beröm, jobberbjudanden eller möjligheter. Det är häftigt! Och samtidigt har jag aldrig känt mig mer utarbetad eller känslomässigt trött som jag gör just nu. En konstig kontrast! Så vad gör jag egentligen om dagarna? Jo, för att återknyta till bilden på den snygga bruden som simmar så ägnar jag mina dagar mest åt att fotografera och redigera och då och då någon läxa i kommunikation. Jag fotograferade under vatten för första gången, iklädd snorkel och mask i barnstorlek (6-12 år!) som passade mitt minihuvud perfekt. Så jag tänkte bjuda på två fantastiska selfies där jag av någon anledning har fantastiska, gigantiska läppar. GoPro. Så sjukt smickrande... 
Tjoho!
#1 - - malin:

Jag inser vad du går igenom. Är ändå väldigt glad att du orkar har roligt där mitt i allt det vidriga .. Hoppas för hundens skull att hon inte lider för mycket och får den där underbara sista tiden. och att ni hinner ses igen... skickar mängder med styrkekramar

Svar: Tack <3 Lyckligtvis förstår hon inte att hon är sjuk. Än. Vi kan ju bara vänta och se vad som händer nu när behandligen startar.
Annie Stumle

#2 - - Inger:

Så underligt livet är... och ändå inte. Den där märkliga balansen mellan sorg och lycka. Som man aldrig förstår, hur gammal man än blir. Stort ❤️ till dig!

Svar: Tack <3 Eller hur, så himla märkligt!
Annie Stumle