När Annie...

Så har måndagen slutat och ni där hemma börjar er tisdag. Det är vår sista skolvecka och idag var det hektiskt, minst sagt. Imorgon har vi två redovisningar, men jag känner mig lugn. Jag tar de där klasserna så kallat "pass/no pass" vilket innebär att så länge jag får över ett C så klarar jag mig och betyget kommer inte stå i mina papper. Jag är klar. Det är en märklig känsla. Idag printade jag ut min sista portfolio för min sista fotoklass, och passade även på att göra slut på pappret jag hade med mig till skolan. Jag printade mina nyaste bilder på de där djuren som stal mitt hjärta. Svartvita bilder på Lady som jag längtar efter att rama in och sätta upp på bilden. Så är hon alltid med mig hemma, fastän hon är borta nu. Det är det jag älskar mest med att vara fotograf. Att kuna frysa små ögonblick av tiden och spara dem för alltid.

Det var tack vare Lady som jag blev fotograf. Det var först när hon flyttade in till oss som jag tog fram den nästan oanvända kameran jag köpt inför en fotoklass jag hoppade av sista året på gymnasiet. Det var en vacker vinterdag som jag svor över att kameran exponerade fel när den försökte läsa snön eller hennes svarta päls, vilket ledde till att jag började googla, vred om till manuella inställningar och förändrade mitt liv. Det var efter en jobbig separation som ägandeskapet tvingade mig ut varje dag och upptäcka hur vackert allting är. Hundpromenaderna med kameran över axeln i ur och skur lade grunden till den passion som brinner i mitt hjärta än idag.