När det blev lite tyst på bloggen men pipigt hemma!
Ja men ni ser ju? Det blev lite tyst här för hela tillvaron liksom välte. I Lördags hade jag bröllop, sedan åkte vi till San Fransisco på söndag morgon, jag, sambon och hans mamma. Sent på söndag kväll råkade vi hitta en kattunge i en buske, rejält nerkyld och utsvulten. Efter en stunds kamp mot busken lyckades vi fånga den lille och under min tröja fick han smugglas in på hotellet där vi försökte mata den, men den var för rädd och ointresserad av den half-and-half som vi lyckats få tag på så sent. Så morgonen efter letade vi oss genom gatorna i San Fransisco för att hitta en djuraffär, med kattungen tryggt sovande under min tröja.
Tillslut hittade vi en mataffär som hade en sorts kattungemat. Vi blandade ut den med massor av vatten och tillslut lyckades jag få hen att äta - sittandes på min mage under min tröja i bilen. Kattungen hängde med hela dagen ute på äventyr, eftersom det var för varmt i bilen och eftersom den var för liten för att vara själv. Under min tröja mot min mage och bröstkorg låg hen varmt och gott och sov, så och då med avbrott för att gäspa, sträcka på sig och spinna. Sedan blev det matning i bilen igen och den här gången vågade hen äta i lådan som en underbar butiksanställd donerade till oss. Sambon ringde veterinären för råd och vi blev tillsagda att ta med den till Santa Barbara där det finns bättre kattcenter, samt information om hur vi bäst skulle ta hand om den lille.
Så det blev så. Jag frågade konstant sambon "så vad ska vi göra med kattungen?" och han svarade hela tiden "kan vi prata om det efter...xxx". Min tanke var ju att lämna till ett katthem men sambon ville redan från början helst behålla hen, vilket jag egentligen inte är emot men jag är tveksam till hur enkelt det blir och försöker hitta lösningar för ett permanent liv för lillekatten här bland våra vänner. Men nu sitter vi här fyra dagar senare med en katt i badrummet som vi inte får ha för vårt hyreskontrakt, som sambon vill ha med till Sverige och som jag är mer än lovligt förälskad i efter att ha lekt mamma åt i några dagar. Jag har matat, hållit varm, tvättat, lekt med och tagit hand om. Vi har bilat ner sju timmar från San Fransisco till Santa Barbara och sedan fyra timmar totalt till och från LA där vi hämtade upp min familj och lämnade av sambons mor. Så nu har jag tack och lov fler händer som hjälper till att klappa, leka och ta hand om. Och kattungen har genomgått en magisk förvandling. Från livrädd, fräsande och stilla, krypande fram längs golvet, har vi nu ett litet socialt monster här hemma, som tjuter efter kärlek, klättrar längs byxbenen och far som en liten racerbil fram och tillbaka över golvet, stentuff och inte rädd för någonting. Efter att ha legat på min mage och känt sig trygg genom San Fransiscos gator, bland tutande lastbilar och amulanssirener, eller instängd i ett badrum med en toalett som spolas om och om igen, är det inte mycket som får lille Franz att rycka till.
Tillslut hittade vi en mataffär som hade en sorts kattungemat. Vi blandade ut den med massor av vatten och tillslut lyckades jag få hen att äta - sittandes på min mage under min tröja i bilen. Kattungen hängde med hela dagen ute på äventyr, eftersom det var för varmt i bilen och eftersom den var för liten för att vara själv. Under min tröja mot min mage och bröstkorg låg hen varmt och gott och sov, så och då med avbrott för att gäspa, sträcka på sig och spinna. Sedan blev det matning i bilen igen och den här gången vågade hen äta i lådan som en underbar butiksanställd donerade till oss. Sambon ringde veterinären för råd och vi blev tillsagda att ta med den till Santa Barbara där det finns bättre kattcenter, samt information om hur vi bäst skulle ta hand om den lille.
Så det blev så. Jag frågade konstant sambon "så vad ska vi göra med kattungen?" och han svarade hela tiden "kan vi prata om det efter...xxx". Min tanke var ju att lämna till ett katthem men sambon ville redan från början helst behålla hen, vilket jag egentligen inte är emot men jag är tveksam till hur enkelt det blir och försöker hitta lösningar för ett permanent liv för lillekatten här bland våra vänner. Men nu sitter vi här fyra dagar senare med en katt i badrummet som vi inte får ha för vårt hyreskontrakt, som sambon vill ha med till Sverige och som jag är mer än lovligt förälskad i efter att ha lekt mamma åt i några dagar. Jag har matat, hållit varm, tvättat, lekt med och tagit hand om. Vi har bilat ner sju timmar från San Fransisco till Santa Barbara och sedan fyra timmar totalt till och från LA där vi hämtade upp min familj och lämnade av sambons mor. Så nu har jag tack och lov fler händer som hjälper till att klappa, leka och ta hand om. Och kattungen har genomgått en magisk förvandling. Från livrädd, fräsande och stilla, krypande fram längs golvet, har vi nu ett litet socialt monster här hemma, som tjuter efter kärlek, klättrar längs byxbenen och far som en liten racerbil fram och tillbaka över golvet, stentuff och inte rädd för någonting. Efter att ha legat på min mage och känt sig trygg genom San Fransiscos gator, bland tutande lastbilar och amulanssirener, eller instängd i ett badrum med en toalett som spolas om och om igen, är det inte mycket som får lille Franz att rycka till.
Så imorgon tar jag examen och vi ska försöka lista ut hur vi får hem en liten kattunge på kanske fem veckor till Sverige och om det är möjligt på så kort varsel. Det blir intressant det här... fortsättning följer... men det blir nog lite tyst här i några dagar till, för nu är det som sagt examen, sedan Disneyland, Six Flags och Universal Studios på schemat... och veterinärbesök och planerande. Och avlämning på LAX så att mamma kan åka hem och låta sina elever gå på sommarlov hon också. Det blir en spännande vecka, minst sagt.
Alla bilder är tagna av sambon. Bilden från bilen är kattungen som äter sin första måltid, belåtet spinnandes under min tröja.
Hoppas att det ordnar sig så kattungen kan följa med er!