När Annie...

 

När jag var sexton år flyttade jag hemifrån. Jag lämnade boet strax norr om Göteborg och flyttade in i en liten lägenhet i centrala Växjö, en liten studentlägenhet som jag delade med två andra unga gymnasieelever (en av dem min blivande sambo). Mina föräldrar var väl bägge två halvt panikslagna och oroliga över hur det skulle gå, men dem lät mig ta steget och ta eget ansvar för mitt liv, min vardag och min ekonomi. Det är inte alla föräldrar som har den tilliten och det förtroendet till sina barn, så jag förstår verkligen att jag är lyckligt lottad. Däremot så vet jag också att jag kämpade hårt för att få det förtroendet. Jag tog skolan på alltför stort allvar, festade inte och slösade inte.

De första två åren hade mamma möjligheten att ha övergripande koll på min ekonomi, och behövde jag någon hundralapp här eller där kunde jag alltid fråga henne. Jag fick 1050kr i månaden som jag förväntades leva på, med mat, kläder och nöjen och vad man nu behöver när man är 16 år. Vi hade inte mer pengar, så jag frågade sällan, men de gånger jag gjorde det försökte hon alltid hjälpa mig. Hon och pappa turades om att köpa tågbiljetter till mig så jag kunde komma hem och besöka dem. Jag köpte inte kläder, för jag visste att jag inte hade råd, och jag hade det jag behövde. Jag såg till att göra en budget och visst unnade jag mig någonting varje månad. Men jag unnade mig aldrig någonting som jag inte hade råd med, och jag värdesatte det jag unnade mig även om det så bara var en chokladkaka eller en bit kött. För kött fanns inte i min budget, och jag hade ingen frys, så middagarna fick planeras så bäst det gick. Jag hade ju lunch i skolan och där fick jag det kött jag behövde. Jag såg det som en utmaning, att klara en så tight buget, som någonting jag tog stolthet i. Båda mina föräldrar hade dålig ekonomi på den tiden och jag ville göra dem stolta, slippa rädslan dem alltid bar på och bevisa för mig själv att jag kunde ta ansvar.

 

När jag fyllde 18 fick jag tillgång till både mitt studiebidrag på 1050kr och underhållet från pappa på strax över en tusenlapp till. För någon som levt på en tusenlapp i två år var 2500kr hur mycket pengar som helst, onödigt mycket pengar. Så jag började spara 500kr i månaden. Sommaren efter köpte jag min första kamera, kontant, till mina föräldrars stora förvåning. Idag har båda två bra ekonomi och problemen från min uppväxt känns så himla avlägsna. 

 

Att leva utan pengar är inte roligt. Hela mitt liv har jag drömt om att vara ekonomiskt oberoende i det avseendet att jag inte behöver oroa mig för att ha råd med mat. Jag har varit rädd att bli bostadslös sedan jag flyttade hemifrån och insåg hur skört ett boende är om man inte äger det själv. Min största dröm sedan sexton års ålder har varit att kunna köpa ett eget hus en dag. En dröm som fortfarande är den allra viktigaste i mitt liv. Trygghet kan aldrig garanteras, men med i alla fall en liten mängd pengar kan man känna sig trygg.

 

Sedan jag flyttade ihop med min sambo har vi hjälpts åt mer och mer och för första gången i mitt liv litar jag numera på en människa jag delar min ekonomi med. Vi har inte delad ekonomi, men vi har total insyn i varandras och vi hjälps åt, delar på utgifter och beslut. I USA var det svårt då vi mestadels levde på lån och biddrag, med liten län från våra respektive jobb därborta. Men nu äntligen är vi hemma, jobbar och har kommit på fötter. Vi har det inte perfekt, tvärtom, men vi gör en buget varje månad och har tagit långsiktiga beslut om sparande och utgifter. Vi har en lista på vad vi behöver och köper ingenting spontant. Vi har under hösten bugeterat och beslutat om att köpa ny säng, som vi fick för 20% rabatt, och bil, som vi köper imorgon också till ett rabatterat pris på grund av ett vintererbjudande. Vi är så otroligt glada över att vi har möjligheten att köpa bil, och säng. Det är den första nya säng någon av oss köpt. Det är den första bil vi köper ny. Jag hade aldrig tänkt mig att köpa en ny bil, men den här är prisvärd, och vi planerar att ha den tills den är redo för skroten. Vi är inga slit- och slängpersoner, och vi har gjort nogrann research inför våra beslut. Vi gör vad som är rätt för oss och vi är så otroligt glada att vi kan.

 

Sedan flytten hem till Sverige så tog det några månader innan sambon jobbade över huvud taget. Han gjorde mycket på vårt företag och hade en tuff första tid i Sverige. Vi har levt på min lön fram till oktober. Min lön från ett deltidsjobb i butik. Vi har startat företag och det har visserligen gett inkomster eftersom det gått bra, men vi har inte tagit ut någonting i lön utan vill köpa in allt vi behöver till företaget först. Vi räknar med att kunna ta ut lön i vår. Våra sparpengar gick alltihop åt under sommaren till flyttlasset, som kostade mer än femtontusen mer än beräknat på grund av olika försenings- och tullavgifter. Vi låg i dispyt med vår förra hyresvärd som kostade mig tjugofem tusen kronor, och sambon ca tio tusen kronor. I oktober fick sambon ut delar av sin första lön, och nu får han ut full lön. Vi har haft en jäkla sommar ekonomiskt, framförall eftersom att ingen av utgifterna vi hade var planerad utan allt kom med kort varsel. Avgifterna från flyttlasset fick vi tre dagar att betala. Så första tiden var sjukt tuff, men det har gradvis blivit bättre och just nu känns det fantastiskt. Vi har en ljus horisont framför oss.