När Annie...

Den är här nu. Vissa svär och gnäller, men jag går med solsken i hjärtat och bara njuter. Tre år. Så lång tid har gått sedan jag senast kände den här sortens sköld, de här doftarna. Tre år har gått sedan jag vandrade längs skogsvägar och beundrade trädens gröna löv sakta ändra färg. På Gotland har vädret varit förfärligt och de stackars bönderna har stått och stampat och sett sina pengar gå om intet då regnen gjort det omöjligt att skörda grödorna i tid. Den fuktoga marken har gjort att de som försökt trotsa vädret kört fast i leran. Jag har haft dåligt samvete över att älska hösten när jag sett deras miner och hört deras klagan.

Men det är så vackert. Så friskt. Så levande. Jag har saknat det så himla mycket. Hösten är min favoritårstid. Den kommer med förändring. Men förnyelse. Med förväntan och med nya tag. Det finns någonting allvarsamt med hösten. Någonting seriöst och mjukt på samma gång, som jag bara tycker om.