När man vandrade i norrsken

"Älskling, jag tror att det är norrsken ute nu, om du vill ut och fotografera", säger min mamma till mig, som genast kastar mig ut i nattmörkret med sambon och hundarna för att kika. Hade jag inte vetat om att vi befann oss en timme från närmaste stad, som dessutom ligger i motsatt riktning, hade jag inte tänkt på det mjuka, gröna ljuset som fick horisontens granridå att avteckna sig mot ett stjärnklart himlavalv. Men nu visste jag att det inte var en stad.
"Jag ser ingenting", sa sambon besviket och spejade upp mot himlen.
"Jo, det gör du, men du vet inte riktigt vad du ska titta efter", sa jag. Det var inte det sprakande, dansande fenomenet som jag såg för många år sedan, men det var definitivt norrsken. Jag lämnade sambon och hundarna inne och häntade kameran och stativet, men det hade bleknat så mycket att jag inte längre kunde se det med mina blotta ögon. Kameran såg det dock, så några bilder fick ett grönt sken längs horisonten. Men vet man inte vad det är, är det svårt att se. Det var däremot inte svårt att se vintergatan. Jag tog ett fåtal bilder innan jag gick in igen. Det var den märkligaste kväll jag någonsin upplevt. Jag stod under fler stjärnor än jag någonsin sett, utan ett enda moln någonstans så långt ögat kunde nå, och ändå regnade det. Små, iskalla droppar, ett stilla duggregn. Brist på vettiga kläder, laddat kamerabatteri och regnskydd för kameran tvingade mig att avbryta fotograferandet, men minnet av den där himlen kommer att följa med mig livet ut. Natten under den gröna vintergatan.
#1 - - Carina:

Magiska bilder!