När Annie...

Jag köpte ett par trälådor på IKEA för 20kr och 25kr för säkert fyra år sedan nu, med tanken om att bygga en möbel. Då var jag inte säker på om det skulle bli en TV-bänk, en bokhylla eller ett bord. Men nu fick dem äntligen ett nytt liv, med hjälp av delar från två gamla lastpallar.

Jag tänkte bygga den själv, men sambon hade räknat med att få bygga den och blev lite snopen över att hitta mig med sågspån i öronen och ville så klart hjälpa till. Så vi slog våra kloka huvuden ihop och turades om att använda verktygen. Och vår lilla valp låg troget ivägen hela tiden.  

Trälådorna matchade inte pallarna, så jag "betsade" dem med en blanding av te och akrylfärg som jag gnuggade in i dem tills dem hade en liknande färgton och framförallt såg lika slitna ut som pallkragsdelarna. Det blev riktigt bra tillslut. Den här möbeln var så himla rolig att bygga, särskilt eftersom vi utgick från träet istället för en skiss. och vi höll till på den finaste platsen i huset, där det var lätt att få ner Hollie på gräsmattan för både lek och lättnad. 

Och den som var verktygsfri fick använda kameran istället. Det betydde att jag också fick vara med på bild. Bilden nedan blev sambons favorit. "Jag har tagit din nästa profilbild!" utbrast han lyckligt. "Profilbild?" ekade jag förvirrat. "Ja du vet, till Facebook eller sånt" svarade han glatt. Det må vara en söt bild, men vem vill ha en bild på sig själv i morgonrock och röda hörselkåpor som profilbild på Facebook?  

Det blev nog mer bilder tagna på verktygen och processen än det blev arbete gjort. För egentligen var TV-bänken väldigt enkelt. Det som tog tid var att plocka isär och dra de rostiga spikarna ur lastpallen, tvätta den med såpa och låta den torka medan jag "betsade" de nyare lådorna.

Men själva processen med att bygga gick ganska snabbt och enkelt. Vi kom på medan vi byggde. En hylla tillkom, och själva bänkens toppskiva fick mer svängda kanter eftersom att vissa av bitarna på pallen hade sågade hörn. Sambon föreslog det på skämt och jag älskade det. 

Så nu har vi byggt vår första möbel i Sverige tillsammans. Och insåg att nu har vi varit vänner i tio år. Smått ofattbart att det är tio år sedan den här killen lutade sig mot min dörrpost och sa "knack knack" innan han slog sig ner på min säng för att pladdra i timmar om allt från Dr. House till om Anarki verkligen är fysiskt möjligt.

Alltså. Det där leendet gör mig fortfarande knässvag. Han är skäggigare och långhårigare och kanske inte riktigt lite smal... men han blir bara finare och finare för varje år som går. Från en oslipad diamant till bländade vacker utifrån och in. Fastän hans smutsiga strumpor har en tendens att glömma bort vägen till tvättkorgen och fastän han inte vaknar av sitt alarm på morgonen utan låter mig lyssna på det tills jag tröttnat.